Jag tänker inte tjata om min ständiga åldersnoja, för det borde de flesta som känner mig veta om att jag har..
Nej, jag tänkte mer belysa det faktum att man som 26åring inte längre kan räkna med att vara "inne" eller ha de rätta orden till hands..
Det märkte jag häromdagen när jag väntade på bussen mot Viksäng..
Jag kunde knappt urskilja vad de sa, möjligtvis något ord här och där som "orka!", "ja ba´, hon ba, den ba"..
Men för övrigt; nada..
Plötsligt ringer den enas tjejens mobil och efter att hon hade hunnit med att himla med ögonen och sucka så säger hon; 
"Men mamma, du fattar ju ingenting.. Du är gammal! ".. och lägger sen på luren.. 
"Morsan hade köpt ett par svarta Uggs.. Hallå, de var liksom inne förra året"
Kompisarna skrattar lite osäkert och nickar medgivande, hennes morsa fattar ju absolut ingenting..
Jag tänkte; var glad istället ungjävel, skorna kostar ca 2000:-..

Men i vilket fall; det fick mig att börja fundera på om vi var lika hemska när vi var yngre?
Var det lika repektlöst då? Eller är detta något som har tillkommit allteftersom?
Inte la väl vi på mobilen i örat på folk?  Eller mobil och mobil när vi var 13-14, det var väl inte alltför vanligt..
Jag visste inte ens vad en mobil var när jag var 8-9...
Däremot var det vardag att slänga sig med ord som "de äldre" inte fattade ett jota av.. 
Numer är det min tur att känna mig gammal när jag hör 14åringar prata om festen i helgen, senaste kärleken osv... Jag kan sortera ut ord som fortfarande hänger med sen vi var yngre, som "fett", "Jalla" m.m..
Men jag skulle inte kunna följa med i en diskussion med ett gäng tonåringar..
Jag skulle se ut som ett frågetecken, de skulle skratta och tycka attman var lastgammal..

Nog om det..

Igår kom Isaks matte förbi med Isak och gud vad glad han blev över att se mig.. Han kastade sig över mig och dreglade ner hela mig..
Jag blev givetvis överlycklig över att se honom med, han är ju ett enda stycke energi och glädje!


Nu ska jag gå och göra en päron och banan-jucie..

På återseende!