Ur depression kommer skapande...
2011-01-12 @ 00:50:28
Förändringar sker och jag vet inte riktigt på vilken fot jag ska stå i detta fall.. Å ena sidan så är det kanon, önskar verkligen all lycka.. å andra sidan så känner jag mig inte alls bekväm då jag är alldeles för känslosam och sentimental..Det ska vara som det alltid har varit..Eller? Jag förstår i huvudet, att det är såhär det ska vara, eviga förändringar stärker människan.. Jag är med, helt och hållet..
Men hjärtat hinner ibland före och det stör mig...
Jag är en sån person, förändringar är inte mitt starkaste kort oavsett om det gäller mig eller andra... Det blir en sorts..tomhet?... som inte går att reparera hur mycket man bygger omkring detta..
Därmed inte sagt att det alltid blir till det sämre, för många förändringar har tagit mig dit jag är idag, vilket jag är väldigt glad över och minnena kommer ju alltid att finnas kvar..
Och kanske är det så att det hjälper mig att komma vidare med tankarna, skrivandet, livet?
Jag tillhör nog den grupp av människor som behöver mörkret, ångesten, tomheten för att kunna leva bland andra, för att kunna fungera och må bra?
Jag menar inte att jag alltid går omkring och är deprimerad, för det är jag inte.. Livet har många glada och ljusa stunder.. Jag menar mer att det är allt det där sorgsna som ibland infinner sig som tvingar mig till känslomässig konfrontation och det är denna som gör att jag växer, blir starkare i mig själv..
Någonstans har jag läst att kreativa människor ofta är smått melankoliska, på gränsen till vardagligt deprimerade och det tror jag stämmer..
"Vi" behöver den drivkraften för att kunna skapa och ur skapandet kommer glädjen..
Nu blev detta inlägg inte alls som det var tänkt, men ibland så hinner som sagt hjärtat före och då blir det vad det blir =)
Carpe Diem!
[För det är precis vad det handlar om]
Men hjärtat hinner ibland före och det stör mig...
Jag är en sån person, förändringar är inte mitt starkaste kort oavsett om det gäller mig eller andra... Det blir en sorts..tomhet?... som inte går att reparera hur mycket man bygger omkring detta..
Därmed inte sagt att det alltid blir till det sämre, för många förändringar har tagit mig dit jag är idag, vilket jag är väldigt glad över och minnena kommer ju alltid att finnas kvar..
Och kanske är det så att det hjälper mig att komma vidare med tankarna, skrivandet, livet?
Jag tillhör nog den grupp av människor som behöver mörkret, ångesten, tomheten för att kunna leva bland andra, för att kunna fungera och må bra?
Jag menar inte att jag alltid går omkring och är deprimerad, för det är jag inte.. Livet har många glada och ljusa stunder.. Jag menar mer att det är allt det där sorgsna som ibland infinner sig som tvingar mig till känslomässig konfrontation och det är denna som gör att jag växer, blir starkare i mig själv..
Någonstans har jag läst att kreativa människor ofta är smått melankoliska, på gränsen till vardagligt deprimerade och det tror jag stämmer..
"Vi" behöver den drivkraften för att kunna skapa och ur skapandet kommer glädjen..
Nu blev detta inlägg inte alls som det var tänkt, men ibland så hinner som sagt hjärtat före och då blir det vad det blir =)
Carpe Diem!
[För det är precis vad det handlar om]
Kommentarer
Trackback
