Trött..
Jag är trött på att vara trött.. Det känns inte bara som en sovatrötthet utan mer som om den sitter i kroppen eller snarare i själen..
Jag orkar inte vara social, vilket gör mina vänner lite smått irriterade kan jag tänka mig..
Jag orkar inte ta itu med allt som ska göras, inklusive min lägenhet och alla förbannade räkningar och papper som ska skrivas på, skickas in och betalas..
Jag orkar helt ärligt knappt med mig själv..
På jobbet funkar det bra, konstigt nog.. Men mellan varven kan jag känna även där att jag tappar fokus..
Jag försöker verkligen, gud ska veta att jag försöker..
Jag vet att detta kommer att gå över, men det är så tröttsamt att vara trött hela tiden och mamma är på mig; du måste äta!
Jag vet det.. och jag vet att det skulle bli bättre om jag orkade ställa mig i köket och fixa nåt.. Men inte ens det går.. Så min älskade mamma går in som en räddande ängel och gör mat åt mig ikväll vilket jag är otroligt tacksam över..
Nu ska jag sätta mig ner och göra en priolista över vad som behövs göras för stunden... det kanske kan ta tankarna ifrån tröttheten för en stund..
När ilskan kommer upp till ytan...
Det enda jag kan se som positivt med detta är att jag orkar skriva.. Det är väl då som orden som infinner sig blir som jag vill på pappret sen.. Man kanske kan säga att jag självkurerar mig på så vis då jag skriver mig igenom allt.. Ett tecken på att jag inte är på topp nu är att jag har börjat tänka mycket på min pappa som "valde" att avsluta sitt liv innan jag ens hann med att älska honom..
Och en sak är säker; min pappa är inte någon jag tänker särskilt mycket på annars..Jag vet att mamma är den starka av dem två som fortsatte att kämpa med sitt eget liv trots alla demoner.. Pappa orkade inte, han tappade nog tron på livet helt enkelt..
Jag vet att han inte valde att lämna oss..
Men jag kan inte låta bli att bli arg när jag tänker på att han faktiskt inte tänkte speciellt långt när han började med dessa jävla skitdroger igen..
Jag säger inte att han skulle ha varit någon bra farsa om han hade fortsatt att leva.. Jag säger bara att det kanske hade gett mig möjligheten att få lära känna den människa som jag har ärvt så mycket utav..
Under hela min uppväxt har jag fått höra att jag har pappas ögon, pappas mentalitet.. Och det är jag stolt över trots allt..
Men när ilskan kommer upp till ytan så känner jag att jag är mer stolt över mammas kämparglöd, mammas vilja att leva, mammas kärlek till mig..
De säger att sånt som händer i ens liv alltid kommer att komma fram.. Och jag börjar tro på det.. För i det stora hela så är jag en del av pappa oavsett om jag vill eller inte.. och det kanske är därför mina tankar på honom börjar komma mer och mer?
Ångest.. När blir den ett problem?
Det jag inte tänker på är att min ångest som jag i stundens hetta känner som feghet faktiskt är en ren fobi som sitter så pass djupt rotad att jag inte bara kan skaka av mig den när jag känner för det..
Det tar dock inte bort nedstämdheten som kommer efteråt.. Det tar inte bort den maktlöshet jag känner inombords.. Det tar inte bort hur dum jag känner mig när tårarna hänger innanför ögonlocken när jag inte klarar av att göra allt det där som "normala" människor gör och som de gör utan problem..
Du ska inte jämföra dig med andra!
Nej, jag är fullt medveten om att alla människor har sin egen gräns för vad de klarar..
Men "normala" människor kan göra normala saker utan att balla ur..
Normala människor kan gå in i ett rum med andra människor och slå sig ner där det är ledigt...
Normala människor tänker inte hela tiden på vad andra tycker och tänker om dem...
Jag, den onormala, får ;
hjärtklappning...
andningssvårigheter..
tårar..
känslan av misslyckande..
Jag kämpar varenda eviga dag med detta..
Vissa dagar fungerar jag som alla andra..
Jag klarar av att möta situationer som känns jobbiga och det är inga problem...
Andra dagar så känns det nästan svettigt att bara göra en sån simpel sak som att gå på bussen, när jag "vet" att alla tittar på mig.. Fast de inte gör det..
Det finns dagar då jag kan äta normalt bland andra.. Sen kommer det dagar då jag knappt kan tugga tuggummi utan att jag får för mig att alla runtomkring mig stirrar på mig..
Jag kan se framemot att träffa nya människor en del dagar..
Och så ramlar jag ner igen och får ångest..
Ångest är bra i en liten mängd tror jag.. Alla människor mår bra av det någon gång..
Då känner man att man bara är människa, rakt upp och ner..
Men det är när den blir en del av ens vardag som det blir problem.. När man hela tiden har ett par extra ögon i nacken bara för att se vad människan längst bort tittar någonstans..
"På mig, på mig, på mig"
ropar den lilla, men kraftfulla rösten i huvudet..
Nej..man försöker övertyga sig själv...
Du ser ju att den och den stirrar på dig, du ser konstig ut! fortsätter den lilla rösten av ropa.. Allt för att överrösta den rationella rösten som säger att det är inget fel på dig..
Tyvärr så lyckas den många gånger och jag går helhjärtat in i den tron att det är jag som är fet, ful och konstig..
Och det är där och då, precis i den sekunden som ångesten knackar på.. och tränger sig in..
Ingen vidare start på dagen, men...
Resultatet blev en enorm bula och en kraftig huvudvärk som har suttit i hela dagen.. Har gått och känt efter så att jag inte fick en hjärnskakning, men jag är varken yr eller illmående..
När gråten väl hade lagt sig så skulle jag göra mig klar för att åka över till Viksäng.. Jag tog upp mascaran och tittade mig i spegeln.. Rödögd var det minsta man kan kalla mig..
Men efter mycket om och men så blev jag någorlunda anständig och kunde visa mig bland folk..
Hade en väldigt trevlig eftermiddag på Viksäng med Jhenny & familj och som alltid så rinner bara tiden iväg...Tyckte att jag inte hann mer än att sätta ner rumpan innan det var dags att åka hem igen..
Det är inte så ofta vi ses, systeryster och jag, så det är alltid lika mysigt när det sker..
Kvällen spenderades framför Melodifestivalen, på det klara med vilka jag ville ha som vinnare..
Man kan säga som så att jag är mer än nöjd, men är jävligt förvånad över Nickes placering.. Jag trodde faktiskt mer om både låten och de som röstade...
Men men, man kan inte få allt..
Nu ska jag försöka lägga ner detta omskakade lilla huvud på kudden och hoppas att det känns bättre imorgon..
Kram på er alla ♥
Man kan bli galen för mindre...
Underbara försäkringskassan vill ju ha 12883:- av mig innan den 15 april för felaktigt bostadsbidrag och det anser jag att det är Sysselsättning och Försörjning som ska stå för eftersom att det är de som kräver att man har bostadsbidrag.. Men nej, där fick jag kalla handen direkt.. Den enda lösningen på problemet var att be om delbetalningar..
Och det är där min kära mormor kommer in i bilden; mitt liv skulle ha varit katastrof om det inte vore för all den ekonomiska hjälp jag har fått av henne.. Hon sa direkt; säg att du betalar 2000:-/månaden så blir du av med det inom ett halvår.. Då ställer hon även upp med mina csnskulder på ca 8000-10000/år.. Som sagt, var vore jag utan henne?
Jag vet ju att jag aldrig kommer att kunna betala igen allting som jag är skyldig henne.. Skulden är för hög för det..
Jag vill ju gärna försöka att ge tillbaka någonting som tack för hjälpen, men hur?
Saker vill hon inte ha, då hon anser att det är onödigt.. Vi kan inte ses så ofta då hon bor flera mils avstånd härifrån.. Så HUR återgäldar man sånt?
Jag vet att det skulle räcka för henne om jag någon gång kunde meddela att jag hade jobb.. Då först kanske hon skulle kunna slappna av och känna att hon inte behöver försörja mig längre..Visst, jag har ett undebart timvik och jag har hjälp av SoF, men när allting börjar krångla och olika instanser vill ha sina pengar, vem är då där och backar upp mig? Jo, mormor!
Jag har ju ingen egentlig rätt att be om dessa pengar då hon har slitit hårt för dem under alla år.. Men hon finns där i alla lägen, även om det med all säkerhet måste kännas surt när hon hör min röst som säger; kan jag få låna lite pengar? titt som tätt..
Jag har börjat fundera på det där med plugg igen, då det verkar vara den enda utvägen..
Problem 1; inte plugga samtidigt som du går på soc och uppbär försörjningsstöd..
Problem 2; det jag vill läsa går under "gymnasial utbildning" och dessa pengar är redan förverkade...
Hmm.. Vad gör man då?
Jag vet att det löser sig så småningom, men det är alltid så här mycket tankar som snurrar denna tid på året när allt kommer i ett och samma svep..
Får ta till det enda knep som brukar funka oavsett hur tungt det än känns;
Allting har en mening!
Med det har jag tagit mig framåt hittills.. Nu gäller det bara att fortsätta i samma spår..
Mirakelmedel!
Jag har äntligen hittat den ultimata ansiktsmasken..
På många andra står det saker som "djuprengörande", "ger fin lyster åt hyn" osv.. Och visst brukar det stämma, typ de 10 första minuterna efter att man har tvättat av den..
Men detta underverk håller verkligen vad den lovar!
Det började med att jag köpte Deep down detox från Formula 10.0.6 då den var på rea i vintras.. och blev kär direkt..Den luktar milt av apelsin och ger huden den där energiboosten man behöver den här tiden på året..
Så nu när jag fick 20% på valfri vara hos Kicks så passade jag på att köpa på mig två till; Pores be pure [som doftar jordgubb och ska vara bra för tilltäppta porer] och No time to shine [bra för fet hy].. Det ska bli spännande att se om dessa också är lika bra som min ovannämnda favorit..
Jag brukar inte göra "reklam" för såna här saker.. Men i detta fall kände jag bara att det är min skyldighet att berätta er andra om denna underbara mask =o)
Idag är en såndär dag...
Jag tittar på mina dammråttor [de få jag har vill säga], ler och sen swoop, så blev dammsugaren mätt...
Spenderade två timmar i tvättstugan nyss, då tvättberget aldrig verkade vilja sina.. Men jag nynnade för mig själv och filosoferade..Det känns så skönt när alla "måsten" blir något man vill göra..
Sweeeet....
Doing the omoralisk schlagerfestival...
En del favoriter har redan åkt ur, men det är bara att bita ihop och gå vidare för storfavoriterna är fortfarande kvar tack och lov..
Om årets Globenfinalister anser jag följande;
Swingfly
Låten är helt ok. Glad, trallvänlig och medryckande. Men jag vill hellre höra den på radio en vanlig eftermiddag, än i Dûsseldorf.
Betyg: 3/5
Danny
Passar bra till krogen, tempot är på topp.. Men inte så mycket schlager.
Betyg: 2/5
Brolle
Ingen låt som har fått fäste.. Brolle är Brolle.. Thats it..
Betyg: 1/5
Sanna Nielsen
Den eviga melodifestivalens okrönta drottning.. Inget illa med det, men börjar hon inte kännas lite "gjord"? Låten är väl i och för sig en ren schlagerlåt så där får hon ett plus i kanten..
Betyg: 2/5
The Moniker
Jag blir glad av denna, och känner hur det spritter i kroppen.. Han känns genomarbetad och har en glädje som få.. Men är detta något att skicka till Tyskland? Jag vet inte?
Betyg: 4/5
The Playtones
Vad säger man? Trodde väl aldrig att jag skulle dra på smilbanden åt en rockabillydänga, men denna är så fylld av glädje att jag inte kan låta bli..Återigen dock en låt som jag inte kan se som vinnare..
Betyg: 3/5
Sara Varga
Först gillade jag den inte alls.. Sen passade jag på att lyssna på texten idag och då växte den en aning..
Problemet är bara att det är just texten som gör låten och att göra om den på engelska kan bli vanskligt.. Så nej, tyvärr, denna går bort..
Betyg: 2/5
Eric Saade
Åh ja.. Ett mer explosivt nummer var det länge sen jag upplevde i Melodifestivalens värld..
Eric och Popular har allt det där som jag tror går hem både här i Sverige och i Tyskland.. Utan tvekan, en biljett rakt till Dûsseldorf!
Betyg: 5/5
Linda Bengtzing
Säger ingenting här utan sätter bara betyg.. Uruselt!
Betyg: 0/5
Nicke Borg
En ballad framförs oftast bäst av rockers.. Och det är inget undantag här.. Eller Leaving home är väl kanske inte ballad, men ni förstår..Kan lätt se denna framföras på vinnarscenen med konfetti som regnar ner..
En ärlig låt med själ.. Jatack!
Betyg: 5/5
När hjärtat får bestämma..
För någon vecka sen fick jag höra av några nattgäster att de inte trivdes i några av sovrummen och då började jag tänka.. Finns det inte något man kan göra för att få det att kännas lite mer beboeligt?
Jag pratade med Charlotte som jag jobbade med och vi började spåna ideér..
Så nu börjar det sakta men säkert ta form..
Vi har satt upp nya gardiner, blommor, tavlor och snart så kommer egentagna bilder från Charlotte upp i korridoren som löper fram till sovrummen..
Vi har ju försökt förut så det ska bli kul att se hur länge det håller den här gången, tycker vissa.. Och ja, det kanske inte håller för all framtid..
Men jag har åtminstonde försökt att lyssna på nattgästernas önskemål och håller det en månad så kanske det har gett vissa ett leende innan de somnar..
Jag anser nog att man måste vara uthållig om man vill något väldigt mycket och i det här fallet så vill jag att i alla fall en del av nattgästerna ska se att vi inte ger upp om dem..
Sen finns det ju alltid de som förstör för förstörandets skull och de som inte bryr sig ett skit, bara de har en säng att sova i.. Men det är inte för deras skull jag vill göra detta..
Det är för alla dem som önskar att deras liv var annorlunda och på såhär vis kanske kan få en liten känsla av beboelighet, ödet till trots..
