Jag hade tänkt skriva detta inlägg igår men det blev inte så och det kanske var lika bra..

Men för att börja från början;

Vi skulle på julbord med jobbet igår och jag kände redan innan att det skulle bli ångestladdat så jag hakade mig fast vid min Anna som blev min fasta punkt..

När jag väl hade kommit in så kände jag hur pulsen började öka lavinartat, magen blev som en tomt hål och illamåendet växte i halsen, det var folk överallt i en trång lokal, väggarna växte liksom som inpå mig.. panik...ångest...tankar; hejdå livet...

Fick väl tag på en stol men ändå så kändes det som om jag hade sprungit flera mil, och andningen blev ytligare och ytligare..

De andra gick och hämtade mat och fast jag var hungrig som en varg klarade jag inte av att äta, för hemska tanke; tänk om någon skulle få för sig att titta på mig när jag åt! Och även om jag hade velat så hade min kropp aldrig klarat av att resa på sig, för jag var som fastlimmad i stolen....Beställde in en Cola, men inte en droppe gick ner.. Jag hade fullt sjå med att kolla vad alla andra tittade på..

Och inte var det på mig, men i min hjärna så säger hjärnspökena annat och det är svårt att få dem att ändra sig..

Jag försökte slappna av, försökte andas lugnt och bara lyssna på vad de andra pratade om, men det enda jag hörde var en massa surr och sus i öronen.

 

Nåväl, stannade i ca 2 timmar men sen tog ångesten över ordentligt så jag sa hej hej till de andra och gick.. På vägen upp till bussen lossnade allt och tårarna kom för jag kände mig som en förlorare.. Jag kände det som om jag trodde att jag var som alla andra och så fick jag det motbevisat en gång till..

Känner mig alltid så liten och värdelös efteråt, det känns som om det är nåt fel på mig och att det bara är jag som är larvig.. Detta trots att jag VET att det är en del av min sociala fobi, av min ångestproblematik,,, Men det tar inte bort känslan av att jag är Micaela 5 år bland en massa normala vuxna, vuxna som faktiskt kan bete sig som folk och ha roligt.. 

Hela vägen hem intalade jag mig att jag var en tönt, en person som mest var i vägen, en som man umgås med bara för att man måste..

Mitt "sjuka" jag försöker alltid i dessa lägen att övertala mitt "friska" jag och säger att jag bara inbillar mig att jag kan leva ute bland andra...Jag är ju sjuk och sjuka människor låser man in...

Därför var det bra att jag aldrig skrev detta inlägg igår för då hade det hela låtit annorlunda, idag kan jag ändå se på det hela från ett annat perspektiv,,

Jag vet att jag inte gör nåt fel, att jag inte frivilligt framkallar ångest.. Jag har ett socialt handikapp som jag inte har arbetat klart med och som jag aldrig kommer att bli av med helt.. Jag kan göra det bättre genom att träna mig gång på gång på gång och se till att komma iväg och prata med någon som har detta som sitt yrke..

Men när jag är "frisk" så tycker jag alltid att jag överdriver saken tills nästa jag upplever allt igen och spökena vaknar till liv..

För det är de som är de värsta, dem kan jag inte stänga av när de väl börjar viska mig i örat.. Då hör jag bara "titta vad de kollar på dig, det är för att du är så ful", "kolla, nu tittar de på dig för att du äter som en gris", "tro inte att de inte ser att du inte passar in bland de andra, det lyser lång väg" osv osv..

och så börjar hjärtat slå och jag vill bara springa och gömma mig bakom min mur,,

 

När jag var yngre fick jag alltid höra av lärarna att jag var blyg, senare fick jag höra att jag var snäppet värre, att jag var sjukligt blyg..

Så när mamma hittade kriterierna för social fobi och jag märkte att jag kunde bocka av nästan varenda punkt, så kändes det som om ett berg lossnade... Nu visste jag ju att det inte var mig det var fel på.. och det är det jag vill få mig själv att förstå även när jag hamnar mitt upp i det; jag är inte fel, eller värdelös... jag har en form av psykisk störning och det är därifrån jag måste börja jobba...