Tiden går och den går fort.. Vi är redan i mars månad och snart är den slut också... Förut älskade jag när våren var på väg, men numera kommer alltid vinterdepressionen runt..nu.. Liksom som i ett senare skede än tidigare..
Jag märker det sällan själv, jag tycker att jag är som jag brukar.. Men varje år är det någon som uppmärksammar att jag är tröttare och "lägre" än vanligt och då vet jag att jag är mitt uppe i det.
Och just nu tycker jag allmänt att andra människor är lite i vägen.. Jag känner att jag måste andas och det kan jag inte göra när jag blir sånhär..
Ironin i det hela är att jag hela tiden söker sociala sammanhang, jag fixar inte att vara själv. Förut älskade jag mina lediga dagar, nu..får jag bara ångest när jag vet att jag "måste" vara ensam. 
Jag har trots ledig vecka jobbat som en idiot, bara för att få hjärtat att sluta slå 100 slag/minut.
Det sjuka är att det gör det ändå...
Nåväl, jobbet är min räddning tider som dessa.. Folk runtomkring mig förstår inte, de tycker bara att det är tragiskt att jag inte har ett liv utanför jobbet..De tycker nog att jag är ett stort pucko som inte drar hem så fort jag slutar.. Men vad har jag att komma hem till? Hemma tittar jag bara på en dataskärm utan mening..
Jag kommer att komma dit en dag, då jag inser hur viktigt det är att ha ett privatliv...men inte just nu.. Just nu vill jag bara göra nåt vettigt av mitt liv och på jobbet känner jag att jag fyller någon funktion..

Nu kanske jag har förklarat någolunda varför jag låser in mig och bara fokuserar på en sak för tillfället.:Det är inte för att jag inte vill höra av mig, för det vill jag..Jag orkar bara inte.. Men det kommer att gå över..
Ge mig bara tid...