Solen skiner, Crue går på stereon och det känns som ytterligare en bra dag..
Sista tiden har jag känt mig gladare och mer positivt inställd till livet än på länge och humöret har varit ovanligt jämnt... Men så kommer tankarna "när ska jag inse att detta bara är en dimridå?"..
Jag är inte en sån människa som kan lita på mina egna känslor och bara leva i nuet, för plötsligt gör de revolt och yxar ner mig i backen.. Jag hinner sällan tänka efter före och så sitter jag där med en olustkänsla som är svår att bli av med.. 
Jag mår bra nu och det borde jag njuta av, men i bakhuvudet spökar hela tiden ordet "när?".. 
När ska hjärnan lyckas övertala hjärtat att jag bara inbillar mig att jag får må som jag gör nu? När ska jag inse att jag inte är kapabel att kunna känna en genuin lycka? När ska ridån falla och jag är tillbaka i mitt dike?

Jag är en rätt svår människa att vara med, det vet jag.. Men tänk då att jag måste stå ut med mig själv 24 timmar om dygnet, jag måste hela tiden se till att jag håller mig på rätt sida av mig för att överhuvudtaget kunna vistas ute bland folk.. Det är ett heltidsjobb, för om jag inte gjorde det så skulle jag vara omöjlig att umgås med..
I allmänhet så tycker jag inte om andra människor...
Ibland så undrar jag också varför det finns de som vill umgås med mig.. Jag är glad att de vet varför de gör det, men vad har jag som folk tycker om?
Jag tycker ju inte ens om mig själv mestadels av tiden..

Nu kanske det låter som om jag är på väg till diket i 100, men så är inte fallet.. Jag känner mig fortfarande glad och jag försöker njuta av varje sekund..
Jag tror att det har märkts på mig också, för jag upplever att personer i min närhet också känns gladare..Kan bero på att jag ser det lättare nu..
Eller så beror det på solen, eller så spelar det ingen roll..
För jag blir glad av att andra är glada och jag blir lycklig när jag själv är kapabel att känna lycka..

Just idag är jag stark