Jag vet inte om jag egentligen borde skriva det här inlägget eller ens publicera det.. För det kommer innehålla allt det där som jag inte fixar att säga högt men som måste ut..

 

Jag vet inte om allting kommer tillbaka spegelvänt, om jag får tillbaka allt som jag har sänt ut det senaste året.. Jag vet att jag har varit urusel som vän, men tänkt att det alltid går att reparera.. Men gör det verkligen det? Jag vet inte.. Sista tiden har jag känt det som om när det har dykt upp något roligare, så är jag inte lika intressant längre.. Precis sådär som jag själv omedvetet har gjort.. Jag har jättefina vänner som jag utan att tänka på det, har förskjutit då jobbet har tagit all min tid... Nu är inte pressen lika stor och nu känner jag att jag skäms.

Jag skäms när jag tänker på hur ofta folk har ringt, sms:at och försökt säga direkt i mitt ansikte att jag är dålig på att höra av mig varpå jag har svarat [och menat det för stunden] att det är klart jag ska bli bättre och jag hör av mig osv.. Och så har det gått flera månader och påminnelsen har dykt upp igen..

Nu förstår jag att jag inte hade rätt att behandla er så...

 

Jag lärde känna nya människor på jobbet som jag tydde mig till och jobbet blev en fristad, där kände jag att jag passade in och jag gav allt för det,.. Precis allt.. Jag ansåg att jag hade mer gemensamt med dessa människor än vad jag hade med de "gamla" vännerna och det hade jag ju i o m att vi jobbar med samma sak och umgås rätt långa pass i stöten så man lär känna varandra på ett annat sätt.. Men nu känns det lite som om den glöden har svalnat och jag är någon som står i skuggan och ser på..

Ibland kör jag slut på mig själv genom att försöka vara någon som jag inte är, för jag får känslan av att folk tröttnar på mig efter ett tag annars.. men det går inte hur länge som helst, för jag är den jag är.. och jag vet att jag inte är den mest lättsamma personen att umgås med, men jag försöker så gott jag kan..

Jag trodde någonstans att den dagen jag fick jobb så skulle allt lösa sig. Men så blev det inte.. Visst är jag mer fri ekonomiskt nu och det känns som en befrielse..  Idag kan jag köpa det jag vill ha ungefär, men som alla vet så är den lyckan kortvarig.. Jag saknar relationer med andra människor och  mina problem finns kvar, både de som inte är "verkliga" och de som är..

Idag har jag insett att jag höll på att gräva min egen grav för jobbet, jag blev stressad av att inte vara på jobbet; ledig eller inte.. Idag tycker jag att det är roligt att gå till jobbet, men det är inte allt.. Jag har ett liv utanför som jag försöker restaurera och en bit i det hela är att försöka limma ihop de relationer som jag har orsakat sprickor i.. Kanske innebär det att jag måste bryta isär mig själv en del och rannsaka mig själv, vad vill jag ha ut av mitt liv innan jag fyller 30?

Vill jag leka den ledsna clownen som försöker hålla masken, men som gråter därbakom.. Eller vill jag kunna vara jag utan att behöva känna mig som en grå mus som sitter längs husväggen och ser på?