Det händer ibland att jag går ner i djupa tankar och har svårt att ta mig ur dem... Då känns inte livet alltför ljust, snarare tvärtom och det mesta känns bara tungt...
Men aldrig att jag har tänkt tanken på att ta livet av mig...Aldrig i helvete att jag skulle ge upp så lätt..
Jag har alltid ansett att folk som tar sitt eget liv är så fruktansvärt egoistiska mot de som lever kvar, att dessa personer väljer den enklaste vägen, för i min värld så går allt att lösa, även om det inte känns så..
Eller så har jag iaf resonerat tills rätt nyligen..
Jag har ändrat mig.. Jag förstår nu att livet inte är till för alla; för vissa är livet sjukdomen och döden medicinen..

Jag vill dock klargöra innan jag fortsätter att denna text inte alls handlar om mig utan endast om min förståelse för att livet kan kännas som en enda lång plåga och att den eviga sömnen är den enda vägen ut..
   För vissa människor tar vägen slut där den egentligen borde ha sin start, där den är som bredast med alla valmöjligheter och utmaningar...
Där, precis vid det vägskälet, väljer en del att ta en genväg till bron som leder till...ingenting?
   Jag sträckläste en blogg nyligen om en tjej som hade en sådan stark levnadsångest att hon gjorde verklighet av det hon längtade efter en stor del av hennes liv.. Hon bestämde sig för att dö.. Hon var bara 19 år.. Dagarna innan verkade hon så lycklig och det kanske var där och då som hon egentligen sa ett ärligt Hej då..
Jag vet inte..
Jag vet bara att jag blev så ledsen över att en sådan tjej, med ett enormt fint inre, inte klarade av att möta morgondagen.. Det tog mig hårt, att just denna tjej som hade framtiden utstakad, lät sig strypas innan hon fick växa upp och bli stor.. 
    Jag kände henne inte, vet inte alls något mer om hennes liv än vad hon valde att visa oss i sin blogg..
Men hon kommer alltid att finnas med i mina tankar, speciellt när solen inte skiner och jag helst vill dra ner mina persienner..
   Då och där kommer jag att tänka på alla fina människor som jag har runt omkring mig, alla älskade jag har som ser allt det där i mig som jag själv inte alltid ser..
För det är trots allt tack vare er alla som livet faktiskt är möjligt att genomföra ♥♥♥♥

Jag har saker att brottas med varje dag;

Social fobi - Den blir bättre och bättre, men jag har mina fallgropar.. "Det är bara som du intalar dig, du inbillar dig!!" har folk en förmåga att trycka upp i ansiktet på mig när jag väl vågar erkänna det.. Men NEJ, så är det inte alls.. Jag har alltid varit blyg, men ju äldre jag blev, desto värre blev blygseln och tillslut var den nästintill av sjuklig karaktär..
   En person som är blyg kanske blir lite nervös och obehaglig till mods när den ska träffa någon ny människa.. Jag börjar hyperventilera, får ångest och det känns som om jag sitter i en bubbla som är tömd på luft..tankarna börjar spöka; vad ful jag är, vad dum jag är, vad fel jag är.. Det enda som betyder nåt är var närmaste flyktväg finns...Att hämta mat vid disken när man är ute och äter består endast av att hålla fötterna kvar på marken, och omgivingen runt mig försvinner som i en dimma.. 
Vissa dagar är jag "friskare" än andra, då fixar jag det mesta utan några större problem.. Andra dagar så går det inte alls utan att ångesten kommer som ett brev på posten..

 
Astma och allergier av alla dess slag - Jag har pollenallergi, dammallergi, pälsdjurallergi, köldallergi, ansträngningsastma.. Köldallergin är värst då jag inte kan värja mig mot den och inte heller kan vistas ute när det är alltför många minus..
Allergitabletter hjälper skapligt mot alla de andra allergierna men mot kylan kan jag bara hoppas att "just idag får jag inga nässelutslag"...

Diskoid Lupus Erythematosus [DLE] -   Denna kroniska hudsjukdom gör mig ingenting så länge den är vilande.. Men så kommer det i skov, då jag gärna inte visar mig ute bland folk.. Denna, precis som köldallergin, gör mig begränsad även om jag inte är någon älskare av solen.. Men jag kan inte vistas ute i sol för länge och de flesta jag känner kastar sig ut i solen så fort den visar sig..
Själv får jag hålla mig i skuggan om jag är ute och att sitta vid en sjö eller ett hav är så gott som otänkbart, då blossar utslagen upp på två röda..
Ånga är också något som kan vara den utlösande faktorn, vilket inte gör de fuktiga månaderna till några favoriter direkt..
Det finns tabletter och salvor att använda. De funkar rätt bra, men tar dock inte alltid bort utslagen..

Sen tillkommer;
   Min dagliga huvudvärk [som jag själv VET beror på till 30% ett dagligt intag av acetylsalicylsyra] där läkarna inte kan komma till roten av problemet, de hittar inte varifrån eller varför huvudvärken har uppstått.. 


Nu tänker ni; fan vilken hypokondriker hon är!
Och ja, det må jag vara många gånger.. Jag vet med mig själv att jag ibland kan inbilla mig krämpor som går över efter någon dag, men som just nu då nästintill dödligt.. 
Detta kan jag jobba med, för att få bort.. Men allt det andra, ja, det finns där för att stanna.. 

 
Anledningen till att jag skrev detta inlägg överhuvudtaget är för att jag skummade igenom en massa bloggar som inte gav mig ett skit.. Förrän jag "av misstag" ramlade över en blogg som fick mig att tänka efter riktigt duktigt..
Tjejen som har bloggen hade nog med glädje haft alla dessa sjukdomar.. Hon skulle nog ha sett sig själv som lyckligt lottad om hon "bara" hade ångest över vilket mode som gällde..
Hon skulle säkert ta livet med en klackspark, om hon bara fick chansen..
Läs hennes blogg, för även om man är sig själv närmast, så finns det alltid andra som behöver en bättre..

Jag är besviken och en aning råirriterad för stunden.. Hur i helvete kunde Sverige sjunka så lågt och förlora mot Finland av alla jävla länder??? Med 6-1 dessutom!!
Jag är jätteglad för deras skull att de tog silver, men inte över hur de förlorade guldet...Fasth jobbade livet ur sig för att rädda Tre Kronor från en total förlust, men jag tror att han tappade hoppet när han såg hur de i laget "lät" pucken komma in i svensk zon utan att få kontroll över den..
Och nu är vi här, med silverpokalen..
Det känns så otroligt hårt, även om jag redan för några dagar sen förutspådde detta sorgliga slut.. Men jag antog det nog bara för att gardera mig utifall att.. Inte hade jag kunnat gissa att vi skulle förlora.. mot Finland!?
Det är nog det som stör mig mest; hade vi torskat mot Norge eller Danmark så hade jag kunnat hantera det.. Men när det var klart att finnarna hade vunnit, vek sig mina knän.. Det var nästan så att jag fällde en tår, men jag bet ihop.. Så roligt ska de inte få..
Kanske ska utnyttja det faktum att jag är halvfinne och vara glad bara därför?
Eller inte..

Det måste ju vara ett skämt att Finland vann.. Medans det är ironiskt att Sverige förlorar mot dem =o/