Social fobi i sin rätta form...
2012-12-15 @ 17:38:00
Jag hade tänkt skriva detta inlägg igår men det blev inte så och det kanske var lika bra..
Men för att börja från början;
Vi skulle på julbord med jobbet igår och jag kände redan innan att det skulle bli ångestladdat så jag hakade mig fast vid min Anna som blev min fasta punkt..
När jag väl hade kommit in så kände jag hur pulsen började öka lavinartat, magen blev som en tomt hål och illamåendet växte i halsen, det var folk överallt i en trång lokal, väggarna växte liksom som inpå mig.. panik...ångest...tankar; hejdå livet...
Fick väl tag på en stol men ändå så kändes det som om jag hade sprungit flera mil, och andningen blev ytligare och ytligare..
De andra gick och hämtade mat och fast jag var hungrig som en varg klarade jag inte av att äta, för hemska tanke; tänk om någon skulle få för sig att titta på mig när jag åt! Och även om jag hade velat så hade min kropp aldrig klarat av att resa på sig, för jag var som fastlimmad i stolen....Beställde in en Cola, men inte en droppe gick ner.. Jag hade fullt sjå med att kolla vad alla andra tittade på..
Och inte var det på mig, men i min hjärna så säger hjärnspökena annat och det är svårt att få dem att ändra sig..
Jag försökte slappna av, försökte andas lugnt och bara lyssna på vad de andra pratade om, men det enda jag hörde var en massa surr och sus i öronen.
Nåväl, stannade i ca 2 timmar men sen tog ångesten över ordentligt så jag sa hej hej till de andra och gick.. På vägen upp till bussen lossnade allt och tårarna kom för jag kände mig som en förlorare.. Jag kände det som om jag trodde att jag var som alla andra och så fick jag det motbevisat en gång till..
Känner mig alltid så liten och värdelös efteråt, det känns som om det är nåt fel på mig och att det bara är jag som är larvig.. Detta trots att jag VET att det är en del av min sociala fobi, av min ångestproblematik,,, Men det tar inte bort känslan av att jag är Micaela 5 år bland en massa normala vuxna, vuxna som faktiskt kan bete sig som folk och ha roligt..
Hela vägen hem intalade jag mig att jag var en tönt, en person som mest var i vägen, en som man umgås med bara för att man måste..
Mitt "sjuka" jag försöker alltid i dessa lägen att övertala mitt "friska" jag och säger att jag bara inbillar mig att jag kan leva ute bland andra...Jag är ju sjuk och sjuka människor låser man in...
Därför var det bra att jag aldrig skrev detta inlägg igår för då hade det hela låtit annorlunda, idag kan jag ändå se på det hela från ett annat perspektiv,,
Jag vet att jag inte gör nåt fel, att jag inte frivilligt framkallar ångest.. Jag har ett socialt handikapp som jag inte har arbetat klart med och som jag aldrig kommer att bli av med helt.. Jag kan göra det bättre genom att träna mig gång på gång på gång och se till att komma iväg och prata med någon som har detta som sitt yrke..
Men när jag är "frisk" så tycker jag alltid att jag överdriver saken tills nästa jag upplever allt igen och spökena vaknar till liv..
För det är de som är de värsta, dem kan jag inte stänga av när de väl börjar viska mig i örat.. Då hör jag bara "titta vad de kollar på dig, det är för att du är så ful", "kolla, nu tittar de på dig för att du äter som en gris", "tro inte att de inte ser att du inte passar in bland de andra, det lyser lång väg" osv osv..
och så börjar hjärtat slå och jag vill bara springa och gömma mig bakom min mur,,
När jag var yngre fick jag alltid höra av lärarna att jag var blyg, senare fick jag höra att jag var snäppet värre, att jag var sjukligt blyg..
Så när mamma hittade kriterierna för social fobi och jag märkte att jag kunde bocka av nästan varenda punkt, så kändes det som om ett berg lossnade... Nu visste jag ju att det inte var mig det var fel på.. och det är det jag vill få mig själv att förstå även när jag hamnar mitt upp i det; jag är inte fel, eller värdelös... jag har en form av psykisk störning och det är därifrån jag måste börja jobba...
[Såg att jag hade skrivit en liknande inlägg 17/3-11;
Repris från 2009
2012-12-07 @ 05:46:00
Detta skrev jag i mars 2009... och jag undrar än idag var den lilla nallen tog vägen?
"
Jag var nere i tvättstugan på jobbet och skulle köra några maskiner.. När jag står där och fiffelurar så får jag syn på en sak ovanpå ena röret som går i taket... Viktigt att poängtera i en denna historia är att jag jobbar på ett lågtröskelboende för missbrukare + härbärgare.. Så en del av människorna man "hänger med" är inga duvungar direkt.. Är ni med så långt?Ok... Dessa människor lever alltså i en helt annan värld än vad jag gör och jag kan bara tänka mig vad de får stå ut med och/eller utsätter andra likasinnade för ute i "deras" värld och verklighet.. Det är därför med stora ögon och ett brett leende som jag finner denna;
..en röd liten nalle!
Det som slår mig, där jag står med händerna fulla av lakan och örngott, är kontrasten mellan det mjuka i nallen och det hårda klimatet våra killar lever i... Jag kräver inte att ni ska förstå min fascination över denna lilla nalle..
För mig, står den numera dock för den kärlek jag har för mitt jobb och de människor jag får chansen att träffa.. Jag har nog kommit rätt till slut... Precis som denna lilla nalle har gjort.. "
Onödigt vetande om mig
2012-12-07 @ 04:58:00
[Sånt här roar jag mig bara med för att jag inte kan sova...Orkar du inte läsa allt så tycker jag om dig ändå <3 ]
Då kör vi, onödigt vetande om mig:
- Varför heter du det du heter?
Mamma ville ha en tjej som hette Micaela redan när hon var liten.. Det är iaf så jag har uppfattat saken..
- Vad skulle du vilja heta i förnamn?
När jag var yngre gillade jag inte alls mitt namn, tyckte det lät som om jag skulle vara 12 förevigt... Men jag har lärt mig att acceptera det på äldre dagar.. Men var jag tvungen att byta så skulle det nog bli..*tänker*..nej, jag är nog rätt så nöjd trots allt...
- Har du haft ett seriöst förhållande?
Nej och på frågan Varför; Jag är rätt komplex så jag skulle nog driva den andra till vansinne...Plus att jag har lite svårt att se mig själv klara att få någon annan så nära inpå mig mentalt...
Mamma, hon har nog sett mina allra värsta sidor...
- Har du någonsin varit full?
Ja, någon enstaka gång när jag var typ mellan 16-18... Sen insåg jag att jag inte hanterar eller mår bra när jag dricker så sen dess har alkohol blivit väldigt sällsynt i mitt liv...Handlar nog mest om att jag avskyr att tappa kontrollen över situationen...
Se frågan "har du någonsin varit full"... Men måste jag välja så väljer jag Spendrups 2,8 % =o)
Ja, det finns väl några på den listan.. Sen beror det på vad som menas med sakna? Jag saknar kompisar som jag hängde med förr men som jag har tappat kontakten med och jag saknar min älskade lilla misse så otroligt mycket som gick bort i september.. Så ja, det kan man väl säga...?
- Hur många tabletter tar du dagligen och för vad?
Treo is the shit... Jag tar alldeles för många för mitt eget bästa, varje dag... och även om jag vet att det är av omtanke så är jag lite förbryllad över att folk inte tror att jag vet att jag har ett Treomissbruk... "Du vet att de är beroendeframkallande va?", nehe? "Treo kan göra att du får huvudvärk, tänk på det".. Jag vet allt det där och ändå så fortsätter jag att knarka dem som om de vore godis.. Det är måste vara fel på mig.
- Vad gjorde du för exakt ett år sen?
Längtade efter en tillvidareanställning, vilket var det enda min vakna tid gick åt att tänka på.. typ..
Nej, det skulle jag inte vilja påstå.. Sen kan jag ha åsikter om vissa beteenden hos vissa människor och ibland kan våran regering ge mig gråa hår över vissa beslut de tar... Men rasist, nej..
- Har du helt svenskt ursprung?
Nej, jag är halvfinne.. Nåt att vara stolt över, eller?
Det beror lite på hur man ser på saken... Ibland kan jag vara riktigt klok och förnuftig.. Andra gånger så är det ett under att jag klarar mig på egen hand haha....
- Vilken har vart den bästa tiden av ditt liv?
Alla perioder av mitt liv har varit både på gott och ont..Men om jag måste välja; när den tjänst som jag hade suktat efter såååå länge..äntligen blev min...
- Har du mått jättedåligt psykiskt?
Hade en riktigt svart period i slutet av 2006..sen dess har alla dippar ändå känts rätt överkomliga...
Nu var det ett tag sen, men det händer att gråttåget passerar och då kan det bli flera gånger/vecka..Men sen är det som om tårarna gör synen klarare och jag kan se på saker på helt andra sätt....
- Vad gör du när du mår dåligt?
Skriver, skriver, skriver.. och fördjupar mig i depplåtar som just då säger precis allt om hur jag mår.. sen går det oftast över...
- Vem vänder du dig för att prata med när du mår dåligt?
Jag pratar gärna inte då, utan vill helst hålla mig på min kant.. Men det är väl mamma som har fått stå ut med mig när det har blivit som värst... Idag kan jag oftast hantera de mörka tankarna och få dem att försvinna lite snabbare än förr...
- Vad är det bästa med dig enligt dig själv?
Att jag är den jag är, både med mina goda egenskaper och med de dåliga.. Min uppväxt har gjort att jag har ett ganska ödmjukt inre...
- Vad är det värsta med dig enligt dig själv?
Jag har en tendens att snöa in på saker och får svårt att släppa nåt jag har fastnat på.. det gäller allt från känslor till saker...Jag är också väldigt osäker på mig själv i nya miljöer och kan därför uppfattas som något tjurig och likgiltig... Finns massor att ta upp här, men jag tror att jag stannar..
- Vad får du ofta komplimanger för?
Ofta och ofta, men jag får höra till och från att jag har vackra ögon.. och ett varmt hjärta...
- Har du lätt att få folk att skratta?
Ja, när jag är på det humöret.. Risken är stor bara att jag drar det lite för långt och överdriver saker och ting..
- Vad önskar du dig mest av allt just nu?
Låter klyschigt, men att alla omkring mig får behålla hälsan... och att 2013 får en bra start...
That´s it..
Inte världens mest uppmuntrande inlägg...
2012-12-06 @ 00:30:55
Jag är helt värdelös på det där med att vara ensam..
Korta stunder funkar det, men sen...Pang!
Jag blir ofokuserad och grinfärdig, lyssnar på låtar som gör att jag ännu mer känner mig som den mest ensammaste människan i världen...
Det blir inte bättre av att vädret är som det är, finns ingenting att göra ute.. Ta en tur på stan? Det skulle vara för att det är så pass folktomt att julklappsjakten blir rena barnleken..
Men för övrigt; blä...
Det låter som om jag skulle vara isolerad på en ö någonstans, men faktum är att min ångest över tomheten kommer sig av ofrivillig arbetslös vecka..
Andra skulle säkert kalla det en minisemester och jag med, om jag vore i den sinnestämning som krävs för att kunna ha semester utan att krevera...
Men i detta nu så känns det mest..blä...
I somras klagade jag över värmen, getingarna och de förbannade ljusa morgnarna.. Nu skulle jag ge allt jag ägde för att få en dags solsken så man kunde gå ut ur lägenheten och träffa folk!
Vintern gör Svensson ännu mer fastfrusna i hemmets vrå och ja, jag förstår dem.. Denna kyla biter sig fast överallt och snön kryper upp längs benen... Men ungarna har kul ändå, de kastar snöboll och bygger iglos.. Eller ja, det kanske de inte gör idag men de är iaf ute och leker tillsammans..
Jag har de senaste timmarna övervakat Facebook som en hök bara för att kunna suga tag i första bästa person som loggar in.. Men där ekar det också tomt, för normalt folk gör kväll och går och lägger sig i tid.. normalt folk med ett normalt liv...Tack o lov för de som faktiskt ägnade några minuter av sitt liv på mig när de loggade in <3
Jag har valt att jobba på natten vilket gör att min tidsrytm inte är som andras.. Men på en vecka har jag lyckats med bedriften att knappast se dagsljuset.. och lever man på natten så får man kanske ta att man är ensam mestadels av tiden...
Nu ska jag inte beklaga mig mer, blir en propavan och sen god natt...
Förlåt
2012-12-05 @ 21:59:00
du säger
att jag lyser
att jag bländar dig
du säger
att du vet vad smärta är
att du vet hur ont ett brustet hjärta gör
du säger
att du aldrig kommer att lämna mig
sittandes på golvet
bland krossade tårar
men när natten är förbi
och första snön faller
så kommer du att säga
förlåt
bakom stängd dörr
