Jag vet inte om jag egentligen borde skriva det här inlägget eller ens publicera det.. För det kommer innehålla allt det där som jag inte fixar att säga högt men som måste ut..

Jag vet inte om allting kommer tillbaka spegelvänt, om jag får tillbaka allt som jag har sänt ut det senaste året.. Jag vet att jag har varit urusel som vän, men tänkt att det alltid går att reparera.. Men gör det verkligen det? Jag vet inte.. Sista tiden har jag känt det som om när det har dykt upp något roligare, så är jag inte lika intressant längre.. Precis sådär som jag själv omedvetet har gjort.. Jag har jättefina vänner som jag utan att tänka på det, har förskjutit då jobbet har tagit all min tid... Nu är inte pressen lika stor och nu känner jag att jag skäms.

Jag skäms när jag tänker på hur ofta folk har ringt, sms:at och försökt säga direkt i mitt ansikte att jag är dålig på att höra av mig varpå jag har svarat [och menat det för stunden] att det är klart jag ska bli bättre och jag hör av mig osv.. Och så har det gått flera månader och påminnelsen har dykt upp igen..

Nu förstår jag att jag inte hade rätt att behandla er så...

Jag lärde känna nya människor på jobbet som jag tydde mig till och jobbet blev en fristad, där kände jag att jag passade in och jag gav allt för det,.. Precis allt.. Jag ansåg att jag hade mer gemensamt med dessa människor än vad jag hade med de "gamla" vännerna och det hade jag ju i o m att vi jobbar med samma sak och umgås rätt långa pass i stöten så man lär känna varandra på ett annat sätt.. Men nu känns det lite som om den glöden har svalnat och jag är någon som står i skuggan och ser på..

Ibland kör jag slut på mig själv genom att försöka vara någon som jag inte är, för jag får känslan av att folk tröttnar på mig efter ett tag annars.. men det går inte hur länge som helst, för jag är den jag är.. och jag vet att jag inte är den mest lättsamma personen att umgås med, men jag försöker så gott jag kan..

Jag trodde någonstans att den dagen jag fick jobb så skulle allt lösa sig. Men så blev det inte.. Visst är jag mer fri ekonomiskt nu och det känns som en befrielse..  Idag kan jag köpa det jag vill ha ungefär, men som alla vet så är den lyckan kortvarig.. Jag saknar relationer med andra människor och  mina problem finns kvar, både de som inte är "verkliga" och de som är..

Idag har jag insett att jag höll på att gräva min egen grav för jobbet, jag blev stressad av att inte vara på jobbet; ledig eller inte.. Idag tycker jag att det är roligt att gå till jobbet, men det är inte allt.. Jag har ett liv utanför som jag försöker restaurera och en bit i det hela är att försöka limma ihop de relationer som jag har orsakat sprickor i.. Kanske innebär det att jag måste bryta isär mig själv en del och rannsaka mig själv, vad vill jag ha ut av mitt liv innan jag fyller 30?

Vill jag leka den ledsna clownen som försöker hålla masken, men som gråter därbakom.. Eller vill jag kunna vara jag utan att behöva känna mig som en grå mus som sitter längs husväggen och ser på?

• Varför heter du det du heter?

Mamma ville ha en tjej som hette Micaela redan när hon var liten.. Det är iaf så jag har uppfattat saken..

• Vad skulle du vilja heta i förnamn?

När jag var yngre gillade jag inte alls mitt namn, tyckte det lät som om jag skulle vara 12 förevigt... Men jag har lärt mig att acceptera det på äldre dagar.. Men var jag tvungen att byta så skulle det nog bli..*tänker*..nej, jag är nog rätt så nöjd trots allt...

• Har du haft ett seriöst förhållande?

Nej och på frågan Varför; Jag är rätt komplex så jag skulle nog driva den andra till vansinne...Plus att jag har lite svårt att se mig själv klara att få någon annan så nära inpå mig mentalt...

•  Vem vet mest om dig?

Mamma, hon har nog sett mina allra värsta sidor...

• Har du någonsin varit full?

Ja, någon enstaka gång när jag var typ mellan 16-18... Sen insåg jag att jag inte hanterar eller mår bra när jag dricker så sen dess har alkohol blivit väldigt sällsynt i mitt liv...Handlar nog mest om att jag avskyr att tappa kontrollen över situationen...

• Cider elller öl?

Se frågan "har du någonsin varit full"... Men måste jag välja så väljer jag Spendrups 2,8 % =o)

• Saknar du någon just nu? 

Ja, det finns väl några på den listan.. Sen beror det på vad som menas med sakna? Jag saknar kompisar som jag hängde med förr men som jag har tappat kontakten med och jag saknar min älskade lilla misse så otroligt mycket som gick bort i september.. Så ja, det kan man väl säga...?

• Hur många tabletter tar du dagligen och för vad?

Treo is the shit... Jag tar alldeles för många för mitt eget bästa, varje dag... och även om jag vet att det är av omtanke så är jag lite förbryllad över att folk inte tror att jag vet att jag har ett Treomissbruk... "Du vet att de är beroendeframkallande va?", nehe? "Treo kan göra att du får huvudvärk, tänk på det".. Jag vet allt det där och ändå så fortsätter jag att knarka dem som om de vore godis.. Det är måste vara fel på mig.

• Vad gjorde du för exakt ett år sen?

Längtade efter en tillvidareanställning, vilket var det enda min vakna tid gick åt att tänka på.. typ..

• Är du rasist?

 Nej, det skulle jag inte vilja påstå.. Sen kan jag ha åsikter om vissa beteenden hos vissa människor och ibland kan våran regering ge mig gråa hår över vissa beslut de tar... Men rasist, nej..

• Har du helt svenskt ursprung?

Nej, jag är halvfinne.. Nåt att vara stolt över, eller?

• Är du smart?

Det beror lite på hur man ser på saken... Ibland kan jag vara riktigt klok och förnuftig.. Andra gånger så är det ett under att jag klarar mig på egen hand haha.... 

• Vilken har vart den bästa tiden av ditt liv?

Alla perioder av mitt liv har varit både på gott och ont..Men om jag måste välja; när den tjänst som jag hade suktat efter såååå länge..äntligen blev min...

• Har du mått jättedåligt psykiskt?

Hade en riktigt svart period i slutet av 2006..sen dess har alla dippar ändå känts rätt överkomliga...

• Hur ofta gråter du?

 Nu var det ett tag sen, men det händer att gråttåget passerar och då kan det bli flera gånger/vecka..Men sen är det som om tårarna gör synen klarare och jag kan se på saker på helt andra sätt....

• Vad gör du när du mår dåligt?

Skriver, skriver, skriver.. och fördjupar mig i depplåtar som just då säger precis allt om hur jag mår.. sen går det oftast över...

• Vem vänder du dig för att prata med när du mår dåligt?

Jag pratar gärna inte då, utan vill helst hålla mig på min kant.. Men det är väl mamma som har fått stå ut med mig när det har blivit som värst... Idag kan jag oftast hantera de mörka tankarna och få dem att försvinna lite snabbare än förr...

• Vad är det bästa med dig enligt dig själv?

Att jag är den jag är, både med mina goda egenskaper och med de dåliga.. Min uppväxt har gjort att jag har ett ganska ödmjukt inre...

• Vad är det värsta med dig enligt dig själv?

Jag har en tendens att snöa in på saker och får svårt att släppa nåt jag har fastnat på.. det gäller allt från känslor till saker...Jag är också väldigt osäker på mig själv i nya miljöer och kan därför uppfattas som något tjurig och likgiltig... Finns massor att ta upp här, men jag tror att jag stannar..

• Vad får du ofta komplimanger för?

Ofta och ofta, men jag får höra till och från att jag har vackra ögon.. och ett varmt hjärta...

• Har du lätt att få folk att skratta?

Ja, när jag är på det humöret.. Risken är stor bara att jag drar det lite för långt och överdriver saker och ting..

• Vad önskar du dig mest av allt just nu?

Låter klyschigt, men att alla omkring mig får behålla hälsan... och att 2013 får en bra start...

That´s it..

Missade hockeyn igår då jag somnade som en klubbad sälunge 20 min innan det skulle börja.. Tack och lov kollade mamma så hon kunde uppdatera mig.. Men att jag missar hockeyn är lika troligt som att en bebis som är hungrig inte skriker och det säger väl en del?
Vaknade till igen vid 23 och då var festen över för länge sen.. Hmm...
Vet inte varför men jag känner mig totalt urlakad.. Kan det bero på mina mardrömmar om de vita mössen som jagar alt. biter mig?
Kollade upp lite på nätet vad drömmen kan betyda men blev inte klokare;  Jag skäms över något jag är eller har gjort och det ska göra mig stressad.. Känner inte att jag förstår sammanhanget riktigt..
Nåväl, nåt skelett finns väl i garderoben som nu vill göra sig påmint, vad vet jag? Det jag vet är att jag kommer bli osams med min hjärna snart och tvinga den att somna så jag kan få lite lugn och ro i kropp och själ..

Sitter för tillfället och försöker kicka igång kroppen med kaffe och Treo, men ingenting tycks hjälpa annat än sömn.. Enkel lösning om jag bara kunde sova.. Men så fort jag sluter ögonen snurrar tankarna utan någon logisk ordning och jag stressar upp mig och sen är det kört..
Har fördrivit morgonen med att prata lite med finaste Anna på msn och läst lite dikter av Daniel Boyacioglu..
och det irriterar mig också, jag kan inte skriva längre.. Det verkar som om jag har glömt bort hur man gör?
Boyacioglu skriver texter som om han inte har gjort annat i sitt liv och det gjorde jag med förr.. Då räckte det med en penna och nåt kladdpapper så var jag nöjd sen... Fick för sjutton ihop en bok i slutänden.. Men nu; ingenting kommer ur mig.. Jag står redo på startlinjen men när skottet går, då står jag fortfarande kvar och trampar..
 
Ska väl dra på mig en anständig klädsel och sticka ner på stan en sväng så jag får ruska om sinnet lite så kanske det blir bättre sen..

Solen skiner, Crue går på stereon och det känns som ytterligare en bra dag..
Sista tiden har jag känt mig gladare och mer positivt inställd till livet än på länge och humöret har varit ovanligt jämnt... Men så kommer tankarna "när ska jag inse att detta bara är en dimridå?"..
Jag är inte en sån människa som kan lita på mina egna känslor och bara leva i nuet, för plötsligt gör de revolt och yxar ner mig i backen.. Jag hinner sällan tänka efter före och så sitter jag där med en olustkänsla som är svår att bli av med.. 
Jag mår bra nu och det borde jag njuta av, men i bakhuvudet spökar hela tiden ordet "när?".. 
När ska hjärnan lyckas övertala hjärtat att jag bara inbillar mig att jag får må som jag gör nu? När ska jag inse att jag inte är kapabel att kunna känna en genuin lycka? När ska ridån falla och jag är tillbaka i mitt dike?

Jag är en rätt svår människa att vara med, det vet jag.. Men tänk då att jag måste stå ut med mig själv 24 timmar om dygnet, jag måste hela tiden se till att jag håller mig på rätt sida av mig för att överhuvudtaget kunna vistas ute bland folk.. Det är ett heltidsjobb, för om jag inte gjorde det så skulle jag vara omöjlig att umgås med..
I allmänhet så tycker jag inte om andra människor...
Ibland så undrar jag också varför det finns de som vill umgås med mig.. Jag är glad att de vet varför de gör det, men vad har jag som folk tycker om?
Jag tycker ju inte ens om mig själv mestadels av tiden..

Nu kanske det låter som om jag är på väg till diket i 100, men så är inte fallet.. Jag känner mig fortfarande glad och jag försöker njuta av varje sekund..
Jag tror att det har märkts på mig också, för jag upplever att personer i min närhet också känns gladare..Kan bero på att jag ser det lättare nu..
Eller så beror det på solen, eller så spelar det ingen roll..
För jag blir glad av att andra är glada och jag blir lycklig när jag själv är kapabel att känna lycka..

Just idag är jag stark

Tiden går och den går fort.. Vi är redan i mars månad och snart är den slut också... Förut älskade jag när våren var på väg, men numera kommer alltid vinterdepressionen runt..nu.. Liksom som i ett senare skede än tidigare..
Jag märker det sällan själv, jag tycker att jag är som jag brukar.. Men varje år är det någon som uppmärksammar att jag är tröttare och "lägre" än vanligt och då vet jag att jag är mitt uppe i det.
Och just nu tycker jag allmänt att andra människor är lite i vägen.. Jag känner att jag måste andas och det kan jag inte göra när jag blir sånhär..
Ironin i det hela är att jag hela tiden söker sociala sammanhang, jag fixar inte att vara själv. Förut älskade jag mina lediga dagar, nu..får jag bara ångest när jag vet att jag "måste" vara ensam. 
Jag har trots ledig vecka jobbat som en idiot, bara för att få hjärtat att sluta slå 100 slag/minut.
Det sjuka är att det gör det ändå...
Nåväl, jobbet är min räddning tider som dessa.. Folk runtomkring mig förstår inte, de tycker bara att det är tragiskt att jag inte har ett liv utanför jobbet..De tycker nog att jag är ett stort pucko som inte drar hem så fort jag slutar.. Men vad har jag att komma hem till? Hemma tittar jag bara på en dataskärm utan mening..
Jag kommer att komma dit en dag, då jag inser hur viktigt det är att ha ett privatliv...men inte just nu.. Just nu vill jag bara göra nåt vettigt av mitt liv och på jobbet känner jag att jag fyller någon funktion..

Nu kanske jag har förklarat någolunda varför jag låser in mig och bara fokuserar på en sak för tillfället.:Det är inte för att jag inte vill höra av mig, för det vill jag..Jag orkar bara inte.. Men det kommer att gå över..
Ge mig bara tid...

Den senaste tiden har jag haft alldeles för mycket omkring mig för att det ska ge någon vidare julstämning.. Jag försöker, men när jag hela tiden påminns om att jag precis förlorade det jag hade så nära.. Det känns tungt..
Ovanpå detta ska jag försöka hinna med mig själv och andra omkring mig, och jag känner det som att jag inte har rätt att "deppa ihop" utan jag måste hålla mig flytande, och vara på gott humör.. Fast jag helt ärligt inte känner för det.. Jag känner inte alls för att ens låtsas känna mig glad när det glöder inuti och med det så följer ju att jag inte heller känner för att anstränga mig särskilt hårt för att tvinga munnen att le. 
På lördag är det julafton också och det ska vara en dag av frid och fröjd.. Själv jobbar jag torsdag till fredag till lördag, vaken natt.. Där måste jag vara till min fördel, oavsett humör..
Jag ska lyckas pressa in jobb, sömn, julklappshandel, socialisering med nära o kära och julaftonsmys  med mamma, inom loppet av 48 timmar..Hur? Jag kan liksom inte klona mig, även om jag just nu tycker det låter som en alldeles förträfflig idé... 
Suck..

Jag ska verkligen se till att jag får sova när jag kommer hem om några timmar, då kanske det känns lite lättare.. 
 


 

Satt och läste igenom gamla blogginlägg och fann att jag för precis för ett år sedan, på dagen, skrev ett inlägg om min första tid på Eken..
Och bara för att påminna mig själv om hur långt jag har kommit så publicerar jag samma inlägg igen, skillnaden är att det har gått ytterligare ett år sen dess =o)


"Den 16 december 2007 fick jag ett samtal som vände upp och ner på min tillvaro.. Den 20 december [har jag för mig att det var] skulle jag infinna mig på plats för att bli utfrågad och grillad och jag förstod ingenting när jag väl lade på luren..
Härefter så kommer jag inte ihåg speciellt mycket, minns bara att jag tänkte; Shit, nu är jag äntligen på plats! Måtte jag göra bra ifrån mig så jag får stanna kvar också..


Den 9 januari 2008 hoppade jag av bussen på Viksäng, medveten om att jag skulle vara illamående, skakig och ett nervvrak innan jag hade kommit därifrån..
Jag hade varit där en gång tidigare, men det var mest ett möte där jag skulle visa upp mig så de skulle få en bild av vem jag var... Nu var det på allvar!
Jag gick av bussen med vingliga ben, och i sakta mak traskade jag 10 meter per omgång, stannade.. andades tungt.. gick 10 till och fick återigen stanna upp för att inte ramla omkull pga mina Bambiben...
Jag sneglade mot det gula huset, fick en mindre ångestattack och ville bara vända om och springa tillbaka hem...
Men så stålsatte jag mig, tvingade mig att vandra de resterande meterna fram till dörren..
Väl utanför överlade jag med mig själv än en gång, ska jag verkligen inte ta nästa buss hem istället?
Men av någon händelse så tog jag mod till mig och ringde på dörren..
En karl kom och öppnade och jag frågade om han visste vart jag skulle.. Han tittade lite suspekt på mig men visade mig vägen fram till personalrummet..
Jag kikade in och konstaterade att det var kryllade av människor därinne och att rummet i sig var väldigt, vääldigt litet.. Ångestattack nummer två var på väg, det kände jag, men det var bara att snällt gå in och försöka smälta samman med resten av gruppen..
Det var lättare sagt än gjort; jag satt som på nålar, längst ut på kanten på soffan, svettades och våndades och bara önskade att tiden skulle gå fort så jag kunde gå därifrån..
Plötsligt damp det ner en hel hög med pärmar i mitt knä och en tjej som inte såg ut att vara så mycket äldre än jag själv visade mig upp till ovanvåningen där jag kunde sitta i lugn och ro och läsa igenom rutiner och annat som jag borde veta..
Tanken i huvudet; Jag är här! Efter alla dessa år så är jag äntligen här! Men varför är jag det, jag kommer aldrig att fixa det här! De måste ha tagit fel på person när de ringde..!
Och det var ju som sagt inte EN pärm, det var typ 5 st så det tog sin lilla tid innan jag hade läst klart och då kom tanken; jag vågar inte gå ner och in i personalrummet igen.. Jag lämnar pärmarna och går!
Men jag hann med en rundtur i huset innan jag, efter 2 timmar, släpptes lös med alla tankar som snurrade i huvudet..
Dagen efter skulle jag gå på introduktion med två nya ansikten och jag kunde inte släppa tanken på att detta skulle bli mina första och enda dagar på det här stället..
Men två dagar blev tre, som blev fyra som blev.. ja, ni förstår..
Tiden gick och jag började väl inse någonstans att med lite vilja så skulle jag klarar det här också.. Om det inte vore för att en viss känsla jag hade.. Jag hade redan från början känt mig rätt så osäker i en viss persons närvaro och jag kunde aldrig förstå varför..
På ren svenska kan man väl kanske säga att jag var lite rädd för densamme =o)
Idag kan jag förstå varför; hon såg inte ut att vara så mycket äldre än jag själv och det har alltid skrämt mig en aning; att tillbringa tid ihop med jämngamla som jag inte känner..
För senare, när jag fick reda på hennes riktiga ålder, så släppte rädslan och jag insåg att hon var hur trevlig som helst..
Och så kom min första helg; jag hade nästan fått grepp om alla i personalgruppen men så fanns det de jag inte hade hunnit träffa än och halva lördagen skulle jag jobba ihop med en av dem...
Jag frågade innan om hur hon var och så och jag fick till svar att hon var väldigt trevlig och pratade mycket... Det säger en hel del när man presenterar sig:
Hej! Jag heter C och är allmänt galen!
Där insåg jag att vi skulle funka bra ihop, och jag hade inte fel...
Månaderna gick och jag märkte hur jag mer och mer började älska det här stället, både personalen, människorna som bodde här och nattgästerna..
Osäker var jag länge på hur saker och ting skulle skötas, men det var aldrig några problem att fråga om jag behövde..

Idag, snart tre år senare, så är jag så glad och stolt över mig själv som inte följde min första instink; att fly..
Det har gett mig så mycket.. Alla minnen, både bra och dåliga, har format mig som människa.. Det tog lite tid för mig att lära in, och än är jag inte fullärd.. Men det är det som är tjusningen med ett sånthär typ av arbete; Man lär sig något nytt varje dag.. Och allting man lär sig tar man med sig överallt..
Nu ser jag framemot nya minnen, nya ansikten och framförallt nya äventyr..
För det är det som formar en som människa! "

...när molnen sakta
glider förbi
utanför mitt hus
droppar lite regn
och får leran att tugga grus

då känns det plötsligt lite lättare
att snöra ihop strupen
om så bara för en sekund

...när den första snön
fastnar på mitt fönster
och jag inte längre kan
följa samma gamla mönster
...när jag låter första tonen av Dödsdansen
spelas på en gammal skiva av vinyl
...när tanken på en känslorekyl
kommer på tal...

då vänder jag andra kinden till
och slutar känna efter

...men när det stockar sig i halsen
och jag inte finner några ord
...när ställningen mellan
Livet-Sommarlund
står 10-0
och matchen är avgjord
i sista sekund

då vet jag fan inte längre vad jag ska göra...

Var iväg till hudkliniken idag men kände ingen större ljusning när jag gick därifrån.. Bara att inse att jag alltid kommer att se ut som en pricki´korv när sommaren gör entré.. Någonstans trodde jag att det skulle ändras när jag febrilt försökte övertyga min läkare om att jag aldrig är ute i solen annat än nödvändigt... Är inte och har aldrig varit någon direkt soldyrkare, men han log bara och sa att det tyvärr är en sådan sjukdom som inte tar hänsyn till hur mycket jag är i solen.. Det räcker att solstrålarna lipar åt mig, så aktiveras den..
Min mamma sa nåt klokt häromdagen; man ska aldrig "gilla läget" för ingen gillar att ha ont eller att drabbas av saker.. Däremot kan man lära sig att acceptera det sjuka..
Så sant..

För övrigt så håller jag på att organisera bland mina sminkprylar och jag inser att det finns en del att göra.. Införskaffade mig en Lennart på Ikea där jag ska ha allting så jag får en mer överskådlig blick på vad jag har.. Och det är inte lite, men ändå så vill jag ha mer...
Sjukt det där, att man kan vara halvt beroende av smink och annat ytligt.. Men hur kul är det inte att uppdatera sig på nagellacksfronten, djupdyka ner i ett stort hav av alla möjliga färger av ögonskuggor och vandra omkring i en djungel av mascaror..??
Kanske är en del av ens beroendepersonlighet som träder fram där, I guess =o)

Chears!