Ångest.. När blir den ett problem?

2011-03-17 @ 00:33:07
Det är inte ofta numera som ångesten knackar på dörren och tränger sig in.. Men idag var en sån dag.. Jag blir så trött på mig själv när det sker och känner att jag sviker både mig själv och de som tror på mig..
Det jag inte tänker på är att min ångest som jag i stundens hetta känner som feghet faktiskt är en ren fobi som sitter så pass djupt rotad att jag inte bara kan skaka av mig den när jag känner för det..
Det tar dock inte bort nedstämdheten som kommer efteråt.. Det tar inte bort den maktlöshet jag känner inombords.. Det tar inte bort hur dum jag känner mig när tårarna hänger innanför ögonlocken när jag inte klarar av att göra allt det där som "normala" människor gör och som de gör utan problem..
Du ska inte jämföra dig med andra!
Nej, jag är fullt medveten om att alla människor har sin egen gräns för vad de klarar..
Men "normala" människor kan göra normala saker utan att balla ur..
Normala människor kan gå in i ett rum med andra människor och slå sig ner där det är ledigt...
Normala människor tänker inte hela tiden på vad andra tycker och tänker om dem...

Jag, den onormala, får ;
hjärtklappning...
andningssvårigheter..
tårar..
känslan av misslyckande..

Jag kämpar varenda eviga dag med detta..
Vissa dagar fungerar jag som alla andra..
Jag klarar av att möta situationer som känns jobbiga och det är inga problem...
Andra dagar så känns det nästan svettigt att bara göra en sån simpel sak som att gå på bussen, när jag "vet" att alla tittar på mig.. Fast de inte gör det..
Det finns dagar då jag kan äta normalt bland andra.. Sen kommer det dagar då jag knappt kan tugga tuggummi utan att jag får för mig att alla runtomkring mig stirrar på mig..
Jag kan se framemot att träffa nya människor en del dagar..
Och så ramlar jag ner igen och får ångest..

Ångest är bra i en liten mängd tror jag.. Alla människor mår bra av det någon gång..
Då känner man att man bara är människa, rakt upp och ner..
Men det är när den blir en del av ens vardag som det blir problem.. När man hela tiden har ett par extra ögon i nacken bara för att se vad människan längst bort tittar någonstans..
"På mig, på mig, på mig"
ropar den lilla, men kraftfulla rösten i huvudet..
Nej..man försöker övertyga sig själv...
Du ser ju att den och den stirrar på dig, du ser konstig ut! fortsätter den lilla rösten av ropa.. Allt för att överrösta den rationella rösten som säger att  det är inget fel på dig..

Tyvärr så lyckas den många gånger och jag går helhjärtat in i den tron att det är jag som är fet, ful och konstig..
Och det är där och då, precis i den sekunden som ångesten knackar på.. och tränger sig in..





Kommentarer
Postat av: Smsa Låna

Kul att du bloggar! Fortsätt så :)

2011-07-20 @ 04:51:46
URL: http://smsalåna.nu

:You talking to me?


Och du är...?
Kom ihåg mig?


E-postadress: (publiceras ej)



Kanske har du en blogg?



Kommentar:

Trackback