Satt och funderade på det där med livet efter döden; Jag kommer garanterat komma till helvetet och mitt evighetsstraff kommer bli att sättas på ett löpband med en stor Marabouchockladkaka framför mig som jag inte når, med en hel skock skrikande, snorande, små monster som drar i mig från alla håll..
Jag kommer att få plastbestick att äta med så jag inte kan komma undan med ett självmord..
Bredvid mig kommer Gud att stå och skratta så tårarna rinner och säga;

-Nu fick du så du teg...

Missade hockeyn igår då jag somnade som en klubbad sälunge 20 min innan det skulle börja.. Tack och lov kollade mamma så hon kunde uppdatera mig.. Men att jag missar hockeyn är lika troligt som att en bebis som är hungrig inte skriker och det säger väl en del?
Vaknade till igen vid 23 och då var festen över för länge sen.. Hmm...
Vet inte varför men jag känner mig totalt urlakad.. Kan det bero på mina mardrömmar om de vita mössen som jagar alt. biter mig?
Kollade upp lite på nätet vad drömmen kan betyda men blev inte klokare;  Jag skäms över något jag är eller har gjort och det ska göra mig stressad.. Känner inte att jag förstår sammanhanget riktigt..
Nåväl, nåt skelett finns väl i garderoben som nu vill göra sig påmint, vad vet jag? Det jag vet är att jag kommer bli osams med min hjärna snart och tvinga den att somna så jag kan få lite lugn och ro i kropp och själ..

Sitter för tillfället och försöker kicka igång kroppen med kaffe och Treo, men ingenting tycks hjälpa annat än sömn.. Enkel lösning om jag bara kunde sova.. Men så fort jag sluter ögonen snurrar tankarna utan någon logisk ordning och jag stressar upp mig och sen är det kört..
Har fördrivit morgonen med att prata lite med finaste Anna på msn och läst lite dikter av Daniel Boyacioglu..
och det irriterar mig också, jag kan inte skriva längre.. Det verkar som om jag har glömt bort hur man gör?
Boyacioglu skriver texter som om han inte har gjort annat i sitt liv och det gjorde jag med förr.. Då räckte det med en penna och nåt kladdpapper så var jag nöjd sen... Fick för sjutton ihop en bok i slutänden.. Men nu; ingenting kommer ur mig.. Jag står redo på startlinjen men när skottet går, då står jag fortfarande kvar och trampar..
 
Ska väl dra på mig en anständig klädsel och sticka ner på stan en sväng så jag får ruska om sinnet lite så kanske det blir bättre sen..

Solen skiner, Crue går på stereon och det känns som ytterligare en bra dag..
Sista tiden har jag känt mig gladare och mer positivt inställd till livet än på länge och humöret har varit ovanligt jämnt... Men så kommer tankarna "när ska jag inse att detta bara är en dimridå?"..
Jag är inte en sån människa som kan lita på mina egna känslor och bara leva i nuet, för plötsligt gör de revolt och yxar ner mig i backen.. Jag hinner sällan tänka efter före och så sitter jag där med en olustkänsla som är svår att bli av med.. 
Jag mår bra nu och det borde jag njuta av, men i bakhuvudet spökar hela tiden ordet "när?".. 
När ska hjärnan lyckas övertala hjärtat att jag bara inbillar mig att jag får må som jag gör nu? När ska jag inse att jag inte är kapabel att kunna känna en genuin lycka? När ska ridån falla och jag är tillbaka i mitt dike?

Jag är en rätt svår människa att vara med, det vet jag.. Men tänk då att jag måste stå ut med mig själv 24 timmar om dygnet, jag måste hela tiden se till att jag håller mig på rätt sida av mig för att överhuvudtaget kunna vistas ute bland folk.. Det är ett heltidsjobb, för om jag inte gjorde det så skulle jag vara omöjlig att umgås med..
I allmänhet så tycker jag inte om andra människor...
Ibland så undrar jag också varför det finns de som vill umgås med mig.. Jag är glad att de vet varför de gör det, men vad har jag som folk tycker om?
Jag tycker ju inte ens om mig själv mestadels av tiden..

Nu kanske det låter som om jag är på väg till diket i 100, men så är inte fallet.. Jag känner mig fortfarande glad och jag försöker njuta av varje sekund..
Jag tror att det har märkts på mig också, för jag upplever att personer i min närhet också känns gladare..Kan bero på att jag ser det lättare nu..
Eller så beror det på solen, eller så spelar det ingen roll..
För jag blir glad av att andra är glada och jag blir lycklig när jag själv är kapabel att känna lycka..

Just idag är jag stark