Råkades kolla mig i spegeln nyss och det var ingen rolig historia.. Jag har, som jag säkert har skrivit om förut, hudsjukdomen Diskoid lupus erythematosus=DLE och den har gjort sig till känna rätt så rejält precis vid denna tidpunkt.. När sjukdomen gjorde entré för ca 2 år sen så handlade det om några enstaka "blemmor" som satt fritt utspridda på kinderna och som sen försvann rätt snabbt... Men för varje gång blir de bara värre och värre och de sitter kvar bra mycket längre.. Just nu så ser det ut som om jag har fått en rejäl akne-attack och plitorna eller vad jag ska kalla dem har ett stort sammanträde öer hela mitt ansikte [Kanske är ett internationellt möte, vad vet jag ;o) ]..
Det värsta är inte utslagen i sig, det värsta är att de kliar så jag håller på att bli galen.. Och som med alla andra utslag, ju mer man kliar desto värre blir det.. Min underlagscremé täcker inte heller dessa numera utan den gör dem bara lite mildare i färgen och förhöjningarna syns igenom...
Denna sjukdom stör mig då jag som yngre hade tipptopphy, inte en finne, inte en kvissla...Max Factors idealhy, hell yeah!
Får jag igen för alla år som finnarna fick ligga latenta eller? 
Självkänslan är ju aldrig direkt skyhög, men jag har alltid lutat mig tillbaka på alla komplimanger om vackra ögon och felfri hy..  Och nu sket sig det där med felfri hy.. 
Så, vad gör man?
Medicinen mår jag dåligt av och den antiseptiska salvan gör min hud varm och röd och torr..Hmm.. Big issue här people..Ja, men smörj in dig då säger du kanske.. Jo, det är ju ett råd, men vad händer då tror ni?
Ja just det, utslagen blossar upp på nytt.. 

Nej, detta inlägg blev inte alls nåt uppmuntrande.. Så jag går väl och dammar jag då.. 
Hej svejs! 

 

 

Det händer ibland att jag går ner i djupa tankar och har svårt att ta mig ur dem... Då känns inte livet alltför ljust, snarare tvärtom och det mesta känns bara tungt...
Men aldrig att jag har tänkt tanken på att ta livet av mig...Aldrig i helvete att jag skulle ge upp så lätt..
Jag har alltid ansett att folk som tar sitt eget liv är så fruktansvärt egoistiska mot de som lever kvar, att dessa personer väljer den enklaste vägen, för i min värld så går allt att lösa, även om det inte känns så..
Eller så har jag iaf resonerat tills rätt nyligen..
Jag har ändrat mig.. Jag förstår nu att livet inte är till för alla; för vissa är livet sjukdomen och döden medicinen..

Jag vill dock klargöra innan jag fortsätter att denna text inte alls handlar om mig utan endast om min förståelse för att livet kan kännas som en enda lång plåga och att den eviga sömnen är den enda vägen ut..
   För vissa människor tar vägen slut där den egentligen borde ha sin start, där den är som bredast med alla valmöjligheter och utmaningar...
Där, precis vid det vägskälet, väljer en del att ta en genväg till bron som leder till...ingenting?
   Jag sträckläste en blogg nyligen om en tjej som hade en sådan stark levnadsångest att hon gjorde verklighet av det hon längtade efter en stor del av hennes liv.. Hon bestämde sig för att dö.. Hon var bara 19 år.. Dagarna innan verkade hon så lycklig och det kanske var där och då som hon egentligen sa ett ärligt Hej då..
Jag vet inte..
Jag vet bara att jag blev så ledsen över att en sådan tjej, med ett enormt fint inre, inte klarade av att möta morgondagen.. Det tog mig hårt, att just denna tjej som hade framtiden utstakad, lät sig strypas innan hon fick växa upp och bli stor.. 
    Jag kände henne inte, vet inte alls något mer om hennes liv än vad hon valde att visa oss i sin blogg..
Men hon kommer alltid att finnas med i mina tankar, speciellt när solen inte skiner och jag helst vill dra ner mina persienner..
   Då och där kommer jag att tänka på alla fina människor som jag har runt omkring mig, alla älskade jag har som ser allt det där i mig som jag själv inte alltid ser..
För det är trots allt tack vare er alla som livet faktiskt är möjligt att genomföra ♥♥♥♥

Jag har saker att brottas med varje dag;

Social fobi - Den blir bättre och bättre, men jag har mina fallgropar.. "Det är bara som du intalar dig, du inbillar dig!!" har folk en förmåga att trycka upp i ansiktet på mig när jag väl vågar erkänna det.. Men NEJ, så är det inte alls.. Jag har alltid varit blyg, men ju äldre jag blev, desto värre blev blygseln och tillslut var den nästintill av sjuklig karaktär..
   En person som är blyg kanske blir lite nervös och obehaglig till mods när den ska träffa någon ny människa.. Jag börjar hyperventilera, får ångest och det känns som om jag sitter i en bubbla som är tömd på luft..tankarna börjar spöka; vad ful jag är, vad dum jag är, vad fel jag är.. Det enda som betyder nåt är var närmaste flyktväg finns...Att hämta mat vid disken när man är ute och äter består endast av att hålla fötterna kvar på marken, och omgivingen runt mig försvinner som i en dimma.. 
Vissa dagar är jag "friskare" än andra, då fixar jag det mesta utan några större problem.. Andra dagar så går det inte alls utan att ångesten kommer som ett brev på posten..

 
Astma och allergier av alla dess slag - Jag har pollenallergi, dammallergi, pälsdjurallergi, köldallergi, ansträngningsastma.. Köldallergin är värst då jag inte kan värja mig mot den och inte heller kan vistas ute när det är alltför många minus..
Allergitabletter hjälper skapligt mot alla de andra allergierna men mot kylan kan jag bara hoppas att "just idag får jag inga nässelutslag"...

Diskoid Lupus Erythematosus [DLE] -   Denna kroniska hudsjukdom gör mig ingenting så länge den är vilande.. Men så kommer det i skov, då jag gärna inte visar mig ute bland folk.. Denna, precis som köldallergin, gör mig begränsad även om jag inte är någon älskare av solen.. Men jag kan inte vistas ute i sol för länge och de flesta jag känner kastar sig ut i solen så fort den visar sig..
Själv får jag hålla mig i skuggan om jag är ute och att sitta vid en sjö eller ett hav är så gott som otänkbart, då blossar utslagen upp på två röda..
Ånga är också något som kan vara den utlösande faktorn, vilket inte gör de fuktiga månaderna till några favoriter direkt..
Det finns tabletter och salvor att använda. De funkar rätt bra, men tar dock inte alltid bort utslagen..

Sen tillkommer;
   Min dagliga huvudvärk [som jag själv VET beror på till 30% ett dagligt intag av acetylsalicylsyra] där läkarna inte kan komma till roten av problemet, de hittar inte varifrån eller varför huvudvärken har uppstått.. 


Nu tänker ni; fan vilken hypokondriker hon är!
Och ja, det må jag vara många gånger.. Jag vet med mig själv att jag ibland kan inbilla mig krämpor som går över efter någon dag, men som just nu då nästintill dödligt.. 
Detta kan jag jobba med, för att få bort.. Men allt det andra, ja, det finns där för att stanna.. 

 
Anledningen till att jag skrev detta inlägg överhuvudtaget är för att jag skummade igenom en massa bloggar som inte gav mig ett skit.. Förrän jag "av misstag" ramlade över en blogg som fick mig att tänka efter riktigt duktigt..
Tjejen som har bloggen hade nog med glädje haft alla dessa sjukdomar.. Hon skulle nog ha sett sig själv som lyckligt lottad om hon "bara" hade ångest över vilket mode som gällde..
Hon skulle säkert ta livet med en klackspark, om hon bara fick chansen..
Läs hennes blogg, för även om man är sig själv närmast, så finns det alltid andra som behöver en bättre..

Jag är besviken och en aning råirriterad för stunden.. Hur i helvete kunde Sverige sjunka så lågt och förlora mot Finland av alla jävla länder??? Med 6-1 dessutom!!
Jag är jätteglad för deras skull att de tog silver, men inte över hur de förlorade guldet...Fasth jobbade livet ur sig för att rädda Tre Kronor från en total förlust, men jag tror att han tappade hoppet när han såg hur de i laget "lät" pucken komma in i svensk zon utan att få kontroll över den..
Och nu är vi här, med silverpokalen..
Det känns så otroligt hårt, även om jag redan för några dagar sen förutspådde detta sorgliga slut.. Men jag antog det nog bara för att gardera mig utifall att.. Inte hade jag kunnat gissa att vi skulle förlora.. mot Finland!?
Det är nog det som stör mig mest; hade vi torskat mot Norge eller Danmark så hade jag kunnat hantera det.. Men när det var klart att finnarna hade vunnit, vek sig mina knän.. Det var nästan så att jag fällde en tår, men jag bet ihop.. Så roligt ska de inte få..
Kanske ska utnyttja det faktum att jag är halvfinne och vara glad bara därför?
Eller inte..

Det måste ju vara ett skämt att Finland vann.. Medans det är ironiskt att Sverige förlorar mot dem =o/

Jag är trött på att vara trött.. Det känns inte bara som en sovatrötthet utan mer som om den sitter i kroppen eller snarare i själen..
Jag orkar inte vara social, vilket gör mina vänner lite smått irriterade kan jag tänka mig..
Jag orkar inte ta itu med allt som ska göras, inklusive min lägenhet och alla förbannade räkningar och papper som ska skrivas på, skickas in och betalas..
Jag orkar helt ärligt knappt med mig själv..
På jobbet funkar det bra, konstigt nog.. Men mellan varven kan jag känna även där att jag tappar fokus..
Jag försöker verkligen, gud ska veta att jag försöker..
Jag vet att detta kommer att gå över, men det är så tröttsamt att vara trött hela tiden och mamma är på mig; du måste äta!
Jag vet det.. och jag vet att det skulle bli bättre om jag orkade ställa mig i köket och fixa nåt.. Men inte ens det går.. Så min älskade mamma går in som en räddande ängel och gör mat åt mig ikväll vilket jag är otroligt tacksam över..

Nu ska jag sätta mig ner och göra en priolista över vad som behövs göras för stunden... det kanske kan ta tankarna ifrån tröttheten för en stund..

Jag har äntligen hittat den ultimata ansiktsmasken..
På många andra står det saker som "djuprengörande", "ger fin lyster åt hyn" osv.. Och visst brukar det stämma, typ de 10 första minuterna efter att man har tvättat av den..
Men detta underverk håller verkligen vad den lovar!
Det började med att jag köpte Deep down detox från Formula 10.0.6 då den var på rea i vintras.. och blev kär direkt..Den luktar milt av apelsin och ger huden den där energiboosten man behöver den här tiden på året..  
Så nu när jag fick 20% på valfri vara hos Kicks så passade jag på att köpa på mig två till; Pores be pure [som doftar jordgubb och ska vara bra för tilltäppta porer] och No time to shine [bra för fet hy].. Det ska bli spännande att se om dessa också är lika bra som min ovannämnda favorit..

Jag brukar inte göra "reklam" för såna här saker.. Men i detta fall kände jag bara att det är min skyldighet att berätta er andra om denna underbara mask =o)

För någon vecka sen fick jag höra av några nattgäster att de inte trivdes i några av sovrummen och då började jag tänka.. Finns det inte något man kan göra för att få det att kännas lite mer beboeligt?
Jag pratade med Charlotte som jag jobbade med och vi började spåna ideér..
Så nu börjar det sakta men säkert ta form..
Vi har satt upp nya gardiner, blommor, tavlor och snart så kommer egentagna bilder från Charlotte upp i korridoren som löper fram till sovrummen..
Vi har ju försökt förut så det ska bli kul att se hur länge det håller den här gången, tycker vissa.. Och ja, det kanske inte håller för all framtid..
Men jag har åtminstonde försökt att lyssna på nattgästernas önskemål och håller det en månad så kanske det har gett vissa ett leende innan de somnar..
Jag anser nog att man måste vara uthållig om man vill något väldigt mycket och i det här fallet så vill jag att i alla fall en del av nattgästerna ska se att vi inte ger upp om dem..
Sen finns det ju alltid de som förstör för förstörandets skull och de som inte bryr sig ett skit, bara de har en säng att sova i.. Men det är inte för deras skull jag vill göra detta..
Det är för alla dem som önskar att deras liv var annorlunda och på såhär vis kanske kan få en liten känsla av beboelighet, ödet till trots..

Jag har ältat detta förut och kommer säkert att återkomma till det flera gånger framöver.. Men vad är det som gör att så man inte kan sluta tänka.. Jag menar, det går så långt ibland att jag blir alldeles matt bara för att hjärnan går på högvarv.. Och det behöver inte vara nåt specifikt jag funderar över, bara småsaker som hela tiden pockar på.. Det går an på dagen, då sysselsätter jag mig med annat.. Men så kommer kvällen och då är det kört..

Jag är en enorm känslomänniska även om det inte syns utanpå..
Säg något dumt så ältar och ältar jag tills det som från början var en skitsak blir en stor pappersboll som jag river sönder i småflis.. och så börjar jag om.. samlar småfliset och bygger en stor pappersboll.. som jag sen river sönder... repeat..
Säg nåt snällt och jag kan bli rörd flera månader efteråt.. Tänker tillbaka, ler och mår bra..
Jag går sönder inombords när jag hör om djur som far illa på grund av idioter till människor..
Älta, älta, älta..
Det är jag i ett nötskal.. Varför kan jag inte bara släppa och gå vidare?

Just nu finns det ingenting som jag skulle kunna snöa in på, men varför är då hjärnan brännhet?
Jo, för att jag funderar, tänker och undrar över saker och ting som egentligen inte har något värde i sig..

Börjar jag bli galen eller är detta bara ett tecken på vardagstristess?