...häromdagen att jag hade fått ett mail från gamla tider...
Nu kan jag bara beklaga att denna person hörde av sig.
Inte det att han hörde av sig, utan varför...

Jag har aldrig tagit det här med döden på nåt bra sätt, har mestadels satt upp skyddlappar för att slippa tänka på att den faktiskt är naturlig. Men nu fick jag svart på vitt att trots att det förflutna är júst förflutet så stannar inte den delen av världen av för det.
Min dagmamma från Hässelby gick bort i oktober 2008. Jag anade nästan det vid första mailet jag fick, men kunde inte riktigt ta in det. Jag trodde inte att jag skulle ta åt mig så hårt, det är ju ändå 22 år sedan sen vi sågs sist..
Jag är glad idag att jag tog kontakt med henne 2006, så jag fick veta att hon levde ett fridfullt liv. 

Jag har inte stannat helt..Jag menar, jag har knappt tänkt på Hässelby de senaste 15 åren...
Men visst får det mig att tänka en del.. 
Varför åkte jag inte till Hässelby tidigare, som jag hade tänkt och hälsat på henne?
Hade det varit så svårt?