Den senaste tiden har jag haft alldeles för mycket omkring mig för att det ska ge någon vidare julstämning.. Jag försöker, men när jag hela tiden påminns om att jag precis förlorade det jag hade så nära.. Det känns tungt..
Ovanpå detta ska jag försöka hinna med mig själv och andra omkring mig, och jag känner det som att jag inte har rätt att "deppa ihop" utan jag måste hålla mig flytande, och vara på gott humör.. Fast jag helt ärligt inte känner för det.. Jag känner inte alls för att ens låtsas känna mig glad när det glöder inuti och med det så följer ju att jag inte heller känner för att anstränga mig särskilt hårt för att tvinga munnen att le. 
På lördag är det julafton också och det ska vara en dag av frid och fröjd.. Själv jobbar jag torsdag till fredag till lördag, vaken natt.. Där måste jag vara till min fördel, oavsett humör..
Jag ska lyckas pressa in jobb, sömn, julklappshandel, socialisering med nära o kära och julaftonsmys  med mamma, inom loppet av 48 timmar..Hur? Jag kan liksom inte klona mig, även om jag just nu tycker det låter som en alldeles förträfflig idé... 
Suck..

Jag ska verkligen se till att jag får sova när jag kommer hem om några timmar, då kanske det känns lite lättare.. 
 


 

Satt och läste igenom gamla blogginlägg och fann att jag för precis för ett år sedan, på dagen, skrev ett inlägg om min första tid på Eken..
Och bara för att påminna mig själv om hur långt jag har kommit så publicerar jag samma inlägg igen, skillnaden är att det har gått ytterligare ett år sen dess =o)


"Den 16 december 2007 fick jag ett samtal som vände upp och ner på min tillvaro.. Den 20 december [har jag för mig att det var] skulle jag infinna mig på plats för att bli utfrågad och grillad och jag förstod ingenting när jag väl lade på luren..
Härefter så kommer jag inte ihåg speciellt mycket, minns bara att jag tänkte; Shit, nu är jag äntligen på plats! Måtte jag göra bra ifrån mig så jag får stanna kvar också..


Den 9 januari 2008 hoppade jag av bussen på Viksäng, medveten om att jag skulle vara illamående, skakig och ett nervvrak innan jag hade kommit därifrån..
Jag hade varit där en gång tidigare, men det var mest ett möte där jag skulle visa upp mig så de skulle få en bild av vem jag var... Nu var det på allvar!
Jag gick av bussen med vingliga ben, och i sakta mak traskade jag 10 meter per omgång, stannade.. andades tungt.. gick 10 till och fick återigen stanna upp för att inte ramla omkull pga mina Bambiben...
Jag sneglade mot det gula huset, fick en mindre ångestattack och ville bara vända om och springa tillbaka hem...
Men så stålsatte jag mig, tvingade mig att vandra de resterande meterna fram till dörren..
Väl utanför överlade jag med mig själv än en gång, ska jag verkligen inte ta nästa buss hem istället?
Men av någon händelse så tog jag mod till mig och ringde på dörren..
En karl kom och öppnade och jag frågade om han visste vart jag skulle.. Han tittade lite suspekt på mig men visade mig vägen fram till personalrummet..
Jag kikade in och konstaterade att det var kryllade av människor därinne och att rummet i sig var väldigt, vääldigt litet.. Ångestattack nummer två var på väg, det kände jag, men det var bara att snällt gå in och försöka smälta samman med resten av gruppen..
Det var lättare sagt än gjort; jag satt som på nålar, längst ut på kanten på soffan, svettades och våndades och bara önskade att tiden skulle gå fort så jag kunde gå därifrån..
Plötsligt damp det ner en hel hög med pärmar i mitt knä och en tjej som inte såg ut att vara så mycket äldre än jag själv visade mig upp till ovanvåningen där jag kunde sitta i lugn och ro och läsa igenom rutiner och annat som jag borde veta..
Tanken i huvudet; Jag är här! Efter alla dessa år så är jag äntligen här! Men varför är jag det, jag kommer aldrig att fixa det här! De måste ha tagit fel på person när de ringde..!
Och det var ju som sagt inte EN pärm, det var typ 5 st så det tog sin lilla tid innan jag hade läst klart och då kom tanken; jag vågar inte gå ner och in i personalrummet igen.. Jag lämnar pärmarna och går!
Men jag hann med en rundtur i huset innan jag, efter 2 timmar, släpptes lös med alla tankar som snurrade i huvudet..
Dagen efter skulle jag gå på introduktion med två nya ansikten och jag kunde inte släppa tanken på att detta skulle bli mina första och enda dagar på det här stället..
Men två dagar blev tre, som blev fyra som blev.. ja, ni förstår..
Tiden gick och jag började väl inse någonstans att med lite vilja så skulle jag klarar det här också.. Om det inte vore för att en viss känsla jag hade.. Jag hade redan från början känt mig rätt så osäker i en viss persons närvaro och jag kunde aldrig förstå varför..
På ren svenska kan man väl kanske säga att jag var lite rädd för densamme =o)
Idag kan jag förstå varför; hon såg inte ut att vara så mycket äldre än jag själv och det har alltid skrämt mig en aning; att tillbringa tid ihop med jämngamla som jag inte känner..
För senare, när jag fick reda på hennes riktiga ålder, så släppte rädslan och jag insåg att hon var hur trevlig som helst..
Och så kom min första helg; jag hade nästan fått grepp om alla i personalgruppen men så fanns det de jag inte hade hunnit träffa än och halva lördagen skulle jag jobba ihop med en av dem...
Jag frågade innan om hur hon var och så och jag fick till svar att hon var väldigt trevlig och pratade mycket... Det säger en hel del när man presenterar sig:
Hej! Jag heter C och är allmänt galen!
Där insåg jag att vi skulle funka bra ihop, och jag hade inte fel...
Månaderna gick och jag märkte hur jag mer och mer började älska det här stället, både personalen, människorna som bodde här och nattgästerna..
Osäker var jag länge på hur saker och ting skulle skötas, men det var aldrig några problem att fråga om jag behövde..

Idag, snart tre år senare, så är jag så glad och stolt över mig själv som inte följde min första instink; att fly..
Det har gett mig så mycket.. Alla minnen, både bra och dåliga, har format mig som människa.. Det tog lite tid för mig att lära in, och än är jag inte fullärd.. Men det är det som är tjusningen med ett sånthär typ av arbete; Man lär sig något nytt varje dag.. Och allting man lär sig tar man med sig överallt..
Nu ser jag framemot nya minnen, nya ansikten och framförallt nya äventyr..
För det är det som formar en som människa! "

...när molnen sakta
glider förbi
utanför mitt hus
droppar lite regn
och får leran att tugga grus

då känns det plötsligt lite lättare
att snöra ihop strupen
om så bara för en sekund

...när den första snön
fastnar på mitt fönster
och jag inte längre kan
följa samma gamla mönster
...när jag låter första tonen av Dödsdansen
spelas på en gammal skiva av vinyl
...när tanken på en känslorekyl
kommer på tal...

då vänder jag andra kinden till
och slutar känna efter

...men när det stockar sig i halsen
och jag inte finner några ord
...när ställningen mellan
Livet-Sommarlund
står 10-0
och matchen är avgjord
i sista sekund

då vet jag fan inte längre vad jag ska göra...