Fick en kommentar av min älskade mamsen att jag är en av de mest komplexa människor hon vet.. Och det kan nog stämma rätt bra..
Jag har aldrig följt samma stig som alla andra men har jag råkats ramla in på den av misstag så har jag gjort vad jag har kunnat med det också..
Jag är dubbel när det kommer till det här med sociala kontakter, för å ena sidan så vill jag inte vara för nära någon varken fysiskt eller psykiskt då jag inte är alltför bekväm med det där med känslor.. Å andra sidan är jag en extrem känslomänniska och mår inte bra när jag har varit ensam alltför länge och när jag snöar in på något är det trassligt att ta mig ur det..
Jag grubblar ofta och går in i mig själv och jag vet av erfarenhet att det kan verka som om jag är lite tvär och butter.. Men jag har svårt att släppa det jag tänker på, och det kan ofta visa sig utåt..
Jag vet att det är något jag måste jobba på, för en människa med ett väldigt djup kan vara svår att leva runt om man inte känner den personen till 100% och det kan jag inte kräva av alla andra.. Jag har ju svårt själv att anpassa mig till mig själv..
Jag har tur som har så fina människor omkring mig som vet hur jag fungerar, och som kan dra upp mig när jag själv inte inser att jag är på väg mot klippkanten.  
Man är ofta snabb med att ta såna människor för givet och det händer mig också.. Men så stannar jag upp och tänker att vore det inte för dem så skulle jag inte vara där jag är idag.

Jag har jobbat som ett djur under alla år med soc och vuxendagis, tagit mig fram på ingenting och haft riktiga skitperioder när ingenting har känts värt..
Och mycket av det jag har åstadkommit har varit på grund av eget jävlar anamma, kanske en gåva från min finska sida.. Så vad jag än tycker om min pappa så får jag väl vara tacksam över den delen iaf..
Kommer ju inte ihåg så mycket av pappa, men jag kan inte släppa tanken på att han bara sket i mig och lämnade mamma att ta reda på kaoset.. Detta har jag redan tagit upp, men han kommer alltid och pockar på uppmärksamhet när jag har haft mina downperioder och det tycker jag inte om honom för.. vill skriva hata, men man kan inte hata en död människa.. eller? 

Så var det lördag då.. Har inte gjort annat än att spendera pengar idag känns det som och ändå fick jag inte med mig särskilt mycket hem. Men nu har jag nog allt jag behöver så jag är nöjd. 
På tal om nöjd så fick jag veta igår att sommaren blir precis som jag har velat; nattpass hela vägen. 
Jag var inte riktigt överrens med att ha dagpass period 1, men så löste det hela sig så nu är jag mer än avslappnad.  Får jobba med eliten också så jag ska inte klaga... =o)

Har också kommit in i en period med promenader och allmänt välmående [ja, om man bortser från det jag skrev i tidigare inlägg] och det känns som ett lyft...
Och det är ofta detta som kommer när den värsta "ångesten" lägger sig vilket jag bara ser som någonting positivt. Den gången jag riktigt grävde ner mig gick jag ner 15 kilo efteråt, så..
Kommer alltid att tugga mantrat "det finns en mening med allt" och ångestattackerna kanske knäpper på den där spärren som gör att jag inte bara äter utan att göra nåt åt det samtidigt.
Om inte annat så rensar promenader ens tankar rätt fint. Höll på att gå upp i atomer av alla funderingar och tankar jag hade och fortfarande har, och det kändes lite som om bröstkorgen skulle ge vika. Men varje gång jag väljer att gå ut och gå så minskar den där stressbollen bit för bit. Och alla tankar är inte av ondo, de hjälper mig framåt och lär mig en massa om mig själv...

Nehej, om man skulle se till att röja undan här nu då så kanske man kan ta helg sen?