Mobbning...

2009-02-18 @ 18:54:27

Jag har precis ätit en hemmagjord ärtsoppa med två skivor hårt bröd och känner mig jättehälsosam.
I två dagar har jag  och mamsen varit ute på morgonen, gått 30 minuter trots kyla och mörker.. Men det känns riktigt, riktigt bra.. Imorgon är det dags igen, trots skavsår och morgontrötthet.

Jag mår som sagt bra i allt detta, men jag börjar ofrivilligt att tänka på alla dessa år när min vikt var något att göra sig rolig över. Ända fram till mitten av 8:an var det alltid någon elak liten jävel som ville upplysa mig om att jag var en tjockis, en människa utan värde.  
Må så vara, jag var en tjockis då men det betydde inte att andra hade rätten att trycka ner mig.
Varenda dag var en pina och jag som aldrig har varit borta mer än nödvändigt från skolan missade en hel del i årskurs två. Detta enbart på grund av två killar. Jag var ofta hemma med ont i mage och huvud...

Jag blir galen idag när jag hör historier om barn som far illa.
Jag blir oxtokig över att det än idag förekommer mobbing, på dagis, på fritids, på skolan....
Vad är ett barns välmående värt?
En vettig skola tar itu med mobbningen, men ibland läser jag på aftonbladet om skolor som ignorerar ett barns rop på hjälp, skolor som mer eller mindre tar mobbarens parti.
Hur kan detta vara möjligt, år 2009?
Flytta mobbaren/mobbarna till en annan skola, ska det vara så svårt?
Tydligen, för istället så flyttas oftast den som är utsatt... 

Det finns sorgligt nog barn i Sverige idag som inte kan se var felet ligger, utan lägger skulden på sig själv.
"Om jag bara inte var så ful, så fet, så fel,så annorlunda, om jag vara hade andra föräldrar, mer pengar, bättre självkänsla, var snyggare´, inte var så dum i huvudet..."
Ramsan kan göras hur lång som helst. Barnet lägger alltid skulden hos sig själv, det måste de vuxna på dagis, fritids och skolan inse.
Jag vet, jag gjorde likadant. Men hade det inte varit för min mamma som kämpade för mig så hade jag kanske än idag gjort samma sak. Min mamma var en klippa, hon ringde runt, pratade med mina mobbares föräldrar, pratade med mina lärare... Och av någon anledning tog mobbningen slut, pangbom, i mitten av 8:an.
Jag tänker inte tacka alla lärare för hjälpen; vissa gjorde inte ett handtag för att hjälpa mig, de sa bara ajabaja, så var det bra med det..
Men så fanns det dem som verkligen tog sitt ansvar och gjorde allt i sin makt för att sätta stopp.
Dessa lärare förtjänar en medalj för detta!

Dagens läxa; Ha ögon i nacken, för det är alltid någon i ens närhet som behöver hjälp..


Kommentarer
Postat av: Anonym

Fina ord gumman, och du vet att jag alltid kommer att ställa upp för dig vad som än händer. Kram

2009-02-18 @ 20:12:29

:You talking to me?


Och du är...?
Kom ihåg mig?


E-postadress: (publiceras ej)



Kanske har du en blogg?



Kommentar:

Trackback