Alla som känner mig, vet att jag + barn = ingen vidare kombination.. Jag har hela tiden hävdat att det är för att jag inte tycker om barn och det stämmer i 7 fall av 10...
I 1 fall av 10 ändrar jag uppfattning efter att ha lärt känna ungen, resterande 2/10 handlar det dock om att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig runt dem och då blir det ju automatiskt ingen vidare första start.. 
Var dig själv är en vanlig kommentar, men hur kan jag vara mig själv när jag allt som oftast har svårt att träffa nya människor överlag, oavsett om det är minimänniskor eller fullvuxna?

Ideén till inlägget föddes när jag insåg att jag faktiskt skäms en aning över mitt beteende tidigare idag;
Jag var hemma hos J som jag tycker det är jättetrevligt att umgås med. Saken var den att hennes barn var hemma samtidigt och jag tror att jag upplevdes som en aning "nonchalant"..
Hennes yngsta son försökte på sitt vis att vara med i kommunikationen mendet enda jag tänkte var; "Hjälp, vad svarar man på allt?" allteftersom han pratade på.. I det läget hade jag så gärna önskat att jag var en spontan och lättsam person som bara flöt in i samtalet, men nejdå...
Efter ett tag kommer pojke 2 in och han tittar nyfiket på mig, men det enda jag lyckas klämma fram är ett lågmält "hej".. Till sist kommer flickan in, och det var samma sak där; jag sa bara hej.. tystnad.. 
När vi tog en promenad till affären efter några timmar, utan barn, så kände jag hur jag slappnade av och blev jag igen..
När jag senare satt på bussen så slog det mig; jag presenterade mig inte ens!
J fick tala om för sina barn vem jag var och ändå så anser jag att jag är väluppfostrad, men då kan man väl åtminstonde säga "hej, jag heter Micaela, vad heter du? eller så...

J, om du läser detta; jag lovar dig att jag inte menade att vara oförskämd på nåt vis.. Det svär jag på..
Om det är någon "ursäkt" så är jag såhär med de flesta barn, tills jag har lärt känna dem..Jag är helt enkelt inte van med att ha barn i min närhet..
No hard feelings, I hope?