Jag är helt värdelös på det där med att vara ensam..

Korta stunder funkar det, men sen...Pang!

Jag blir ofokuserad och grinfärdig, lyssnar på låtar som gör att jag ännu mer känner mig som den mest ensammaste människan i världen...

Det blir inte bättre av att vädret är som det är, finns ingenting att göra ute.. Ta en tur på stan? Det skulle vara för att det är så pass folktomt att julklappsjakten blir rena barnleken..

Men för övrigt; blä...

 

Det låter som om jag skulle vara isolerad på en ö någonstans, men faktum är att min ångest över tomheten kommer sig av ofrivillig arbetslös vecka..

Andra skulle säkert kalla det en minisemester och jag med, om jag vore i den sinnestämning som krävs för att kunna ha semester utan att krevera...

Men i detta nu så känns det mest..blä...

 

I somras klagade jag över värmen, getingarna och de förbannade ljusa morgnarna.. Nu skulle jag ge allt jag ägde för att få en dags solsken så man kunde gå ut ur lägenheten och träffa folk!

Vintern gör Svensson ännu mer fastfrusna i hemmets vrå och ja, jag förstår dem.. Denna kyla biter sig fast överallt och snön kryper upp längs benen... Men ungarna har kul ändå, de kastar snöboll och bygger iglos.. Eller ja, det kanske de inte gör idag men de är iaf ute och leker tillsammans..

 

Jag har de senaste timmarna övervakat Facebook som en hök bara för att kunna suga tag i första bästa person som loggar in.. Men där ekar det också tomt, för normalt folk gör kväll och går och lägger sig i tid.. normalt folk med ett normalt liv...Tack o lov för de som faktiskt ägnade några minuter av sitt liv på mig när de loggade in <3

 

Jag har valt att jobba på natten vilket gör att min tidsrytm inte är som andras.. Men på en vecka har jag lyckats med bedriften att knappast se dagsljuset.. och lever man på natten så får man kanske ta att man är ensam mestadels av tiden...

 

 

Nu ska jag inte beklaga mig mer, blir en propavan och sen god natt...