Tuff start, men det blir bättre...
Nu kan jag iaf vara jag igen utan att behöva känna mig tvingad att dra på mungiporna, tvingad att vara social, trevlig, tillgänglig och på bra humör..tvingad till förnekelse av hur allting egentligen kändes..
Som sagt, nu kan jag låta mig känna efter och låta mig känna mig ynklig några minuter tills det går över utan att det känns som världen rämnar..
Med andra ord, det kunde ha börjat bättre men det är inget att hänga läpp över längre.. Jag tror faktiskt att det fanns någon mening med det här med, oavsett vad..
Annars då? 2011 gick näst intill spårlöst förbi, det känns som en onödigt år överlag.. Men det är klart, hade vi 2010 så måste väl 11:an komma därefter oavsett vad jag tycker..Det gav ytterligare ett år av erfarenheter om inte annat..Men det bjöd liksom inte på nåt nytt..Kanske kan 2012 göra susen?
För stunden sitter jag på jobbet och försöker hålla ögonen öppna de sista timmarna av passet, vilket inte brukar vara några problem.. men just nu känns det som om jag skulle behöva 15 Red Bull och 18 koppar Espresso.. Inte ett ljud i hela huset, vilket å ena sidan känns rätt skönt... Orkar inte prestera så mycket denna tid på dygnet.. Å andra sidan så hade det kanske gjort att jag höll mig vaken och alert som natten till igår.. Den bara flöt förbi, med brödbak och köksstädning på agendan.. I natt har jag bara finputsat det jag lämnade kvar på städningen igår, och..ja... Det var typ det.. '
Nätter som dessa önskade jag att det var som förr då båda som jobbade var vakna, så man hade sällskap.. Nu är jag lite avundsjuk på arbetskompisen som får sova på andra sidan dörren..
Hade inte klagat alltför mycket över att sluta mina gråblå, om bara för en liiiten liten stund..
Nåväl, oavsett om jag har sovande natt eller vaken natt eller förmiddagspass eller eftermiddagspass så har jag iaf ett jobb som jag älskar..Visst, det är väl ingen höjdare att hela tiden behöva oroa sig över att inte få tillräckligt med pass så man klarar sig ekonomiskt, det kan jag väl säga.. Men jag har överlevt i 4 års tid på att traggla på det här sättet och har lyckats hittills.. Jag kan åtminstonde svara JA varje gång någon frågar om jag trivs och vilka i min ålder har det så bra i dagens samhälle? Känner flera som söker jobb men som antingen inte får nåt eller som bara får napp på timjobb.. Nu säger inte jag att timjobb är skit, för det är bra att de finns.. Men efter flera år så tycker man kanske att chansen till ett fast jobb borde synas inom räckhåll och när så inte blir, ja då går självkänslan ner i botten..
För egen del hade jag kunnat sitta kvar på Växhuset eller gått på Jobbcentrum som en annan drillad råtta..Följa samma mönster dag ut och dag in.. Stirra på samma människor och samma datorskärm år och år in.. tristess vore bara förnamnet..
Istället får jag göra det som jag har velat sen högstadiet; jobba med människor utanför samhällets ramar och dessutom känna en sådan enorm kärlek till både personal, boende och nattgäster så gott som varje dag..Visst kan det vara tufft, och ibland vill jag inte alls vara med.. Men så räcker det med ett litet ord, en liten gest så känns allt bra igen.
Jag kan speciellt känna nu efter allt som hände under 2011´s slut att jag faktiskt har fantastiska människor omkring mig. All den värme jag fick gjorde att jag nog aldrig mer behöver frysa, någonsin. Tom folk jag inte känner kom med snälla ord och tankar och det var så fint.
Än idag när det värsta har lagt sig, så kan jag känna att jag blir alldeles rörd vid tanken..
Så ja, oavsett vad som än händer och sker framöver så sitter jag precis just nu och njuter över att få sitta i den soffa, i det personalrum där jag befinner mig.. För hur tufft det än är ibland så kommer solen att skina över mig också en vacker dag.
Julefrid my ass....
Den senaste tiden har jag haft alldeles för mycket omkring mig för att det ska ge någon vidare julstämning.. Jag försöker, men när jag hela tiden påminns om att jag precis förlorade det jag hade så nära.. Det känns tungt..
Ovanpå detta ska jag försöka hinna med mig själv och andra omkring mig, och jag känner det som att jag inte har rätt att "deppa ihop" utan jag måste hålla mig flytande, och vara på gott humör.. Fast jag helt ärligt inte känner för det.. Jag känner inte alls för att ens låtsas känna mig glad när det glöder inuti och med det så följer ju att jag inte heller känner för att anstränga mig särskilt hårt för att tvinga munnen att le.
På lördag är det julafton också och det ska vara en dag av frid och fröjd.. Själv jobbar jag torsdag till fredag till lördag, vaken natt.. Där måste jag vara till min fördel, oavsett humör..
Jag ska lyckas pressa in jobb, sömn, julklappshandel, socialisering med nära o kära och julaftonsmys med mamma, inom loppet av 48 timmar..Hur? Jag kan liksom inte klona mig, även om jag just nu tycker det låter som en alldeles förträfflig idé...
Suck..
Jag ska verkligen se till att jag får sova när jag kommer hem om några timmar, då kanske det känns lite lättare..
Re:membering
Satt och läste igenom gamla blogginlägg och fann att jag för precis för ett år sedan, på dagen, skrev ett inlägg om min första tid på Eken..
Och bara för att påminna mig själv om hur långt jag har kommit så publicerar jag samma inlägg igen, skillnaden är att det har gått ytterligare ett år sen dess =o)
"Den 16 december 2007 fick jag ett samtal som vände upp och ner på min tillvaro.. Den 20 december [har jag för mig att det var] skulle jag infinna mig på plats för att bli utfrågad och grillad och jag förstod ingenting när jag väl lade på luren..
Härefter så kommer jag inte ihåg speciellt mycket, minns bara att jag tänkte; Shit, nu är jag äntligen på plats! Måtte jag göra bra ifrån mig så jag får stanna kvar också..
Den 9 januari 2008 hoppade jag av bussen på Viksäng, medveten om att jag skulle vara illamående, skakig och ett nervvrak innan jag hade kommit därifrån..
Jag hade varit där en gång tidigare, men det var mest ett möte där jag skulle visa upp mig så de skulle få en bild av vem jag var... Nu var det på allvar!
Jag gick av bussen med vingliga ben, och i sakta mak traskade jag 10 meter per omgång, stannade.. andades tungt.. gick 10 till och fick återigen stanna upp för att inte ramla omkull pga mina Bambiben...
Jag sneglade mot det gula huset, fick en mindre ångestattack och ville bara vända om och springa tillbaka hem...
Men så stålsatte jag mig, tvingade mig att vandra de resterande meterna fram till dörren..
Väl utanför överlade jag med mig själv än en gång, ska jag verkligen inte ta nästa buss hem istället?
Men av någon händelse så tog jag mod till mig och ringde på dörren..
En karl kom och öppnade och jag frågade om han visste vart jag skulle.. Han tittade lite suspekt på mig men visade mig vägen fram till personalrummet..
Jag kikade in och konstaterade att det var kryllade av människor därinne och att rummet i sig var väldigt, vääldigt litet.. Ångestattack nummer två var på väg, det kände jag, men det var bara att snällt gå in och försöka smälta samman med resten av gruppen..
Det var lättare sagt än gjort; jag satt som på nålar, längst ut på kanten på soffan, svettades och våndades och bara önskade att tiden skulle gå fort så jag kunde gå därifrån..
Plötsligt damp det ner en hel hög med pärmar i mitt knä och en tjej som inte såg ut att vara så mycket äldre än jag själv visade mig upp till ovanvåningen där jag kunde sitta i lugn och ro och läsa igenom rutiner och annat som jag borde veta..
Tanken i huvudet; Jag är här! Efter alla dessa år så är jag äntligen här! Men varför är jag det, jag kommer aldrig att fixa det här! De måste ha tagit fel på person när de ringde..!
Och det var ju som sagt inte EN pärm, det var typ 5 st så det tog sin lilla tid innan jag hade läst klart och då kom tanken; jag vågar inte gå ner och in i personalrummet igen.. Jag lämnar pärmarna och går!
Men jag hann med en rundtur i huset innan jag, efter 2 timmar, släpptes lös med alla tankar som snurrade i huvudet..
Dagen efter skulle jag gå på introduktion med två nya ansikten och jag kunde inte släppa tanken på att detta skulle bli mina första och enda dagar på det här stället..
Men två dagar blev tre, som blev fyra som blev.. ja, ni förstår..
Tiden gick och jag började väl inse någonstans att med lite vilja så skulle jag klarar det här också.. Om det inte vore för att en viss känsla jag hade.. Jag hade redan från början känt mig rätt så osäker i en viss persons närvaro och jag kunde aldrig förstå varför..
På ren svenska kan man väl kanske säga att jag var lite rädd för densamme =o)
Idag kan jag förstå varför; hon såg inte ut att vara så mycket äldre än jag själv och det har alltid skrämt mig en aning; att tillbringa tid ihop med jämngamla som jag inte känner..
För senare, när jag fick reda på hennes riktiga ålder, så släppte rädslan och jag insåg att hon var hur trevlig som helst..
Och så kom min första helg; jag hade nästan fått grepp om alla i personalgruppen men så fanns det de jag inte hade hunnit träffa än och halva lördagen skulle jag jobba ihop med en av dem...
Jag frågade innan om hur hon var och så och jag fick till svar att hon var väldigt trevlig och pratade mycket... Det säger en hel del när man presenterar sig:
Hej! Jag heter C och är allmänt galen!
Där insåg jag att vi skulle funka bra ihop, och jag hade inte fel...
Månaderna gick och jag märkte hur jag mer och mer började älska det här stället, både personalen, människorna som bodde här och nattgästerna..
Osäker var jag länge på hur saker och ting skulle skötas, men det var aldrig några problem att fråga om jag behövde..
Idag, snart tre år senare, så är jag så glad och stolt över mig själv som inte följde min första instink; att fly..
Det har gett mig så mycket.. Alla minnen, både bra och dåliga, har format mig som människa.. Det tog lite tid för mig att lära in, och än är jag inte fullärd.. Men det är det som är tjusningen med ett sånthär typ av arbete; Man lär sig något nytt varje dag.. Och allting man lär sig tar man med sig överallt..
Nu ser jag framemot nya minnen, nya ansikten och framförallt nya äventyr..
För det är det som formar en som människa! "
när så snön faller...
...när molnen sakta
glider förbi
utanför mitt hus
droppar lite regn
och får leran att tugga grus
då känns det plötsligt lite lättare
att snöra ihop strupen
om så bara för en sekund
...när den första snön
fastnar på mitt fönster
och jag inte längre kan
följa samma gamla mönster
...när jag låter första tonen av Dödsdansen
spelas på en gammal skiva av vinyl
...när tanken på en känslorekyl
kommer på tal...
då vänder jag andra kinden till
och slutar känna efter
...men när det stockar sig i halsen
och jag inte finner några ord
...när ställningen mellan
Livet-Sommarlund
står 10-0
och matchen är avgjord
i sista sekund
då vet jag fan inte längre vad jag ska göra...
Paus..
Så, på återseende..
Tjockisen i mig har talat
Däremot blir jag fly förbannad när jag hör om människor som råkar ut för folk som inte kan hålla sin käft stängd och använder sig av personliga påhopp när de inte kan komma på något annat sätt att såra andra. Det handlar inte bara om hur många kg man väger, det kan lika gärna vara tvärtom.
Dock så ligger just tjockismobbningen mig "varmast" om hjärtat. Kanske för att jag vet hur hårt orden tar, trots att man visar en hårdhet utåt.. Eller snarare en "jag-bryr-mig-inte"-attityd.
Samtidigt så krymper det där självförtroendet man har ihop som en liten, liten boll för att tillslut försvinna. Ordet Självkänsla vet man inte ens vad det betyder.
Jag är bra mycket starkare idag än vad jag var för 10 år sen, men det betyder inte att jag inte tar åt mig om någon säger tjockis. Just den där känslan av att vara ett offer för mobbaren får mig att vilja kräkas..
Och tro inte att en mobbare måste vara en person som dagligen trakasserar dig, det räknas lika mycket om orden så bara sägs en gång.Det handlar snarare om hur orden är menade att tolkas.
Och det kanske inte är politiskt korrekt, men när den som uttalar orden sitter i en trasigare situation än en själv.. Borde de inte se till sin egen livssituation först, innan de hoppar på någon annan? Och på vilket sätt känner den människan sig bättre? Det handlar ju inte längre om att vara cool bland skolkamraterna, detta gäller vuxna människor som vet bättre och antagligen inte kommer att backa upp dig utan ställa sig på den utsattes sida.. Det händer ibland att jag får höra på jobbet från de jag jobbar för att jag är "kramgo" och "mjuk".. och det kan jag bjuda på, jag vet att de menar väl.. En person fick så dåligt samvete efter en sådan kommentar att han sprang en hel kväll och bad mig om ursäkt =o)
Men så finns det också de som har slängt ur sig att jag är grov och därför inte så känslig om de tar i mig för hårt.
Där går min gräns.
Jag blir inte ledsen på samma sätt som förr, men det är klart att jag tar åt mig och blir förbannad, för vad har en människa för rätt att kläcka ur sig sånt till en annan människa som är där för deras skull?
Nu var det länge sen det hände något liknande på jobbet, de flesta har väl förlikat sig med att man är mjuk i konsistensen, och det är helt ok så länge respekten finns.
Det är när den gränsen överskrids som det börjar koka i mitt huvud, vare sig det gäller mig själv eller andra..
Så kan det vara ibland.. =o)
Var iväg till hudkliniken idag men kände ingen större ljusning när jag gick därifrån.. Bara att inse att jag alltid kommer att se ut som en pricki´korv när sommaren gör entré.. Någonstans trodde jag att det skulle ändras när jag febrilt försökte övertyga min läkare om att jag aldrig är ute i solen annat än nödvändigt... Är inte och har aldrig varit någon direkt soldyrkare, men han log bara och sa att det tyvärr är en sådan sjukdom som inte tar hänsyn till hur mycket jag är i solen.. Det räcker att solstrålarna lipar åt mig, så aktiveras den..
Min mamma sa nåt klokt häromdagen; man ska aldrig "gilla läget" för ingen gillar att ha ont eller att drabbas av saker.. Däremot kan man lära sig att acceptera det sjuka..
Så sant..
För övrigt så håller jag på att organisera bland mina sminkprylar och jag inser att det finns en del att göra.. Införskaffade mig en Lennart på Ikea där jag ska ha allting så jag får en mer överskådlig blick på vad jag har.. Och det är inte lite, men ändå så vill jag ha mer...
Sjukt det där, att man kan vara halvt beroende av smink och annat ytligt.. Men hur kul är det inte att uppdatera sig på nagellacksfronten, djupdyka ner i ett stort hav av alla möjliga färger av ögonskuggor och vandra omkring i en djungel av mascaror..??
Kanske är en del av ens beroendepersonlighet som träder fram där, I guess =o)
Chears!
