Snart är det dags att ge mig iväg till arbetsförmedlingen, har tid hos min handläggare där..
Jag hoppas verkligen att hon är mer rak på sak, än vad vissa andra är...
Jag fixar inte när saker och ting krånglar, och när pengar jag har räknat med inte kommer då vi helt har missförstått varandra... Har nu bett om att få en tid med A, så jag får någon ordning på det här med utbetalningarna..
Det känns liksom inte tryggt att aldrig veta när pengarna kommer, speciellt nu när jag gjort en del besök hos tandläkaren och alla vet ju hur "billigt" det är i dagens läge.
Enligt mina uträkningar så kommer mina räkningar denna månad ligga på ungefär 6800:-..


Men då till något roligare;
Jag bara längtar till lördag, då får jag träffa alla söttöser igen..
Det är inte så ofta vi alla kan ses, blir oftast iom att någon fyller.. Och detta år är det två av fem som blir "gamla i gemet" och blir 25 år..
Kanske syns vi alla nästa gång igen runt den 21 november.. ;o)

Jag har precis ätit en hemmagjord ärtsoppa med två skivor hårt bröd och känner mig jättehälsosam.
I två dagar har jag  och mamsen varit ute på morgonen, gått 30 minuter trots kyla och mörker.. Men det känns riktigt, riktigt bra.. Imorgon är det dags igen, trots skavsår och morgontrötthet.

Jag mår som sagt bra i allt detta, men jag börjar ofrivilligt att tänka på alla dessa år när min vikt var något att göra sig rolig över. Ända fram till mitten av 8:an var det alltid någon elak liten jävel som ville upplysa mig om att jag var en tjockis, en människa utan värde.  
Må så vara, jag var en tjockis då men det betydde inte att andra hade rätten att trycka ner mig.
Varenda dag var en pina och jag som aldrig har varit borta mer än nödvändigt från skolan missade en hel del i årskurs två. Detta enbart på grund av två killar. Jag var ofta hemma med ont i mage och huvud...

Jag blir galen idag när jag hör historier om barn som far illa.
Jag blir oxtokig över att det än idag förekommer mobbing, på dagis, på fritids, på skolan....
Vad är ett barns välmående värt?
En vettig skola tar itu med mobbningen, men ibland läser jag på aftonbladet om skolor som ignorerar ett barns rop på hjälp, skolor som mer eller mindre tar mobbarens parti.
Hur kan detta vara möjligt, år 2009?
Flytta mobbaren/mobbarna till en annan skola, ska det vara så svårt?
Tydligen, för istället så flyttas oftast den som är utsatt... 

Det finns sorgligt nog barn i Sverige idag som inte kan se var felet ligger, utan lägger skulden på sig själv.
"Om jag bara inte var så ful, så fet, så fel,så annorlunda, om jag vara hade andra föräldrar, mer pengar, bättre självkänsla, var snyggare´, inte var så dum i huvudet..."
Ramsan kan göras hur lång som helst. Barnet lägger alltid skulden hos sig själv, det måste de vuxna på dagis, fritids och skolan inse.
Jag vet, jag gjorde likadant. Men hade det inte varit för min mamma som kämpade för mig så hade jag kanske än idag gjort samma sak. Min mamma var en klippa, hon ringde runt, pratade med mina mobbares föräldrar, pratade med mina lärare... Och av någon anledning tog mobbningen slut, pangbom, i mitten av 8:an.
Jag tänker inte tacka alla lärare för hjälpen; vissa gjorde inte ett handtag för att hjälpa mig, de sa bara ajabaja, så var det bra med det..
Men så fanns det dem som verkligen tog sitt ansvar och gjorde allt i sin makt för att sätta stopp.
Dessa lärare förtjänar en medalj för detta!

Dagens läxa; Ha ögon i nacken, för det är alltid någon i ens närhet som behöver hjälp..

Det var spännande...Nagelbitningen låg på högsta nivå...
Jag bad i mitt huvud att många 14izbrudar knappade in rätt nummer att ringa...

...så mycket bättre man blir på saker bara man tränar nonstop...

Ett bra exempel är mina bloggar under tidens gång...

2006-03-07 - 2008-02-13 / 2008-01-12 / 2008-12-10 / 2008-12-10-...

Jag blir så trött ibland på myndigheter... Jag får känslan till och från att de bara vill jävlas.
När jag sen blir lite logisk så förstår jag ju att de har sina regler att följa.. Men ändå..
Jag har förklarat att jag har problem med nya, sociala situationer, och jag har förklarat att Jobbcentrum inte fungerade för mig då hela min självkänsla splashade i marken.
Nu ska jag iaf påbörja en grupp som är i samma lokaler men det är inte Jobbcentrum i sig som har hand om mig.. Spelar roll!?
Jag har dock lovat att gå dit på ett informationsmöte, och jag ska ge det en chans. 
Men jag känner redan nu hur magen drar ihop sig och jag mår lite smått illa. 
Detta innan jag ens vet om jag får en plats.

Det jobbiga i hela situationen är att jag såna här gånger får en känsla av att jag för alltid kommer att fösas ihop med andra, likt ett boskap, och sitta i "dagis"grupper och behandlas som om man vore dum i huvudet.
För det är den tanken som kommer, varenda eviga gång.. och jag har tillhört en del boskap under årens gång.
Min kontakt på myndigheten var så snäll också och påminde mig om att jag nu hade gått hos dem i 6 år.. Tror de inte att jag vet det, och att det ger mig ytterligare ångestpåslag..
Suck.. just nu så undrar jag bara; hur faen ska jag fixa till det här?
När ska jag få det liv jag vill ha?

...häromdagen att jag hade fått ett mail från gamla tider...
Nu kan jag bara beklaga att denna person hörde av sig.
Inte det att han hörde av sig, utan varför...

Jag har aldrig tagit det här med döden på nåt bra sätt, har mestadels satt upp skyddlappar för att slippa tänka på att den faktiskt är naturlig. Men nu fick jag svart på vitt att trots att det förflutna är júst förflutet så stannar inte den delen av världen av för det.
Min dagmamma från Hässelby gick bort i oktober 2008. Jag anade nästan det vid första mailet jag fick, men kunde inte riktigt ta in det. Jag trodde inte att jag skulle ta åt mig så hårt, det är ju ändå 22 år sedan sen vi sågs sist..
Jag är glad idag att jag tog kontakt med henne 2006, så jag fick veta att hon levde ett fridfullt liv. 

Jag har inte stannat helt..Jag menar, jag har knappt tänkt på Hässelby de senaste 15 åren...
Men visst får det mig att tänka en del.. 
Varför åkte jag inte till Hässelby tidigare, som jag hade tänkt och hälsat på henne?
Hade det varit så svårt?

Tiden var då...

tiden var då

och allting hann sägas

men jag fick aldrig göra

min åsikt hörd

idag är jag starkare än då

men någonstans

talar djävulen

och jag lyder hans minsta vink

jag är värd allt

jag är ingenting att ha

jag är någonstans där mitt emellan

det slår mig ibland

att allting har en mening

                      jag börjar bli van vid min fosterställning

Conan är min Gud.. så enkelt är det med det...